Alfabetisk blogg: A–H

Jag läser Sheila Hetis Alphabetical Diaries och en tanke föds. Under framtagandet av boken har Heti samlat tio år av dagboksskrivande, sorterat alla meningar i bokstavsordning och börjat redigera fram en berättelse som går rakt in i mig. Vad skulle hända om jag gjorde ett blogginlägg på samma vis? Visst borde det fungera?

Jag väljer min mest personliga och texttunga kategori och kopierar samtliga inlägg från idag och två år bakåt. Fyller drygt 30 sidor med meningar, sorterar dem i bokstavsordning och börjar läsa. Kanske är det navelskåderi i sin renaste form, men nog finns något där. Ett stråk, en ton, en okronologisk berättelse mellan raderna. Det här är A–H.

❦

01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen.

Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Alla tiderna, alla datumen. Alla tycks älska höstterminens nystart. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. Allt kan gå sönder. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Allt är samma sak, allt är sak samma. Allting bor inuti. Allting väntar mig. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Andra får väl, kan väl, men inte jag. Andras norm är inte min. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. Att jag strax ska gå ut och ringa dig. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs.

Barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren. Bestämde oss för att ses i morgon. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten. Blir kraven lägre om man redan är på golvet? Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. Bråttom till Katarina, klockan snart elva. Bröd och vin // kropp och blod. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Bäst att öva mer.

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre. Dags att bygga självkänslan med yttre medel. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. De små leker, deras ord ännu obegripliga. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. De övriga 190 kronorna lägger jag på en vattenfast mascara, hoppas att den gör mig snygg. Den andre skriver Hur har du det? Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Den ene skriver gud va fin du är! Den fjärde och kanske svåraste och mest abstrakta punkten handlar om att gräva i vad begäret egentligen kommer ur. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Den har din ögonfärg. Den känns nästintill helt okej. Den nyöppnade burken med D-vitamin innehåller 90 tabletter. Den som tar aldrig tar slut. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät. Dessa bar jag ner i källaren. Det blir tyst. Det blir tyst. Det blåser upp. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Det finns så mycket som vill känna mig här. Det gör mig faktiskt ingenting. Det handlar inte om det. Det här var valet, nu börjar det andra. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Det sitter så mycket grus i sulorna. Det skrämmer mig ibland. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar. Det var en så vacker dag idag. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Det är en väldig massa brus här just nu. Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. Det är inte en lösning, men det är en start. Det är inte samma sak, tänker jag. Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Det är ju bara jag här. Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Det är lättare när allting målas gult. Det är nu det sker. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. Det är som att den talar med en tydligare röst här. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskulärt vad är det som händer? Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Det är som gjort för att försvinna ett tag. Det är svårt att inte äcklas. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är så mycket med det kroppsliga. Det är så många som vill mig något nu. Det är så skönt att ha så lite aning. Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Det är tomma gator i mitten av november. Det är tredje gången på min resa som jag är här. Det är verkligen jättejättefult. Dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av. Ditt sätt att gå. Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Du måste. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Där är ju min italienbalkong. Död.

Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar. Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås. Eller är dilemmat större än så? En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. En avsaknad av något i mitt liv. En bil med registreringsnummer BYE11X. En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre. En stilla morgon förvandlas sorg till skam, snön vräker ner. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen. En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. En vecka har gått. En vecka sedan på filtar i gräset. Enkla onda, svåra goda. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Ett svagt pling hörs från min inkorg.

Faktiska fragment. Faktiskt. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Flykten är för mig. Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken. Fortfarande rädd, men jag skriver. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande. Fyrtiotvå minuter kvar. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19–22 en fredagskväll. Följde grusvägar förbi kohagar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. För att jag vill. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Förbannar orimligheten i hjärttrakten. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga.

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna. Glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå. Gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem.

Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet. Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg, i ett helt litet liv var det bra. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt. Herregud, har jag ens levt. Hjärtat bultar 116 slag per minut. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all. Hur hamnade vi ens här? Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Hälsade glatt på alla utan att känna någon. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut. Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken. Höra allt jag redan förstått.

❦