Ögonblicket klockan 21:52

Allt skulle ju bli så bra. Två arbetsdagar kvar att slutföra allt jobb, en sväng till saluhallen för att handla något gott och kul till julbordet, en lugn kväll hemma med paketinslagning och packning, sedan tåget söderut på fredagseftermiddagen, hem till alla, till julen. Men så, vakna klockan nollfyra av att kroppen skakar, frossa och feber, termometerns siffror sakta tickandes uppåt: 38,5 38,6 38,7. Och så besvikelsen och sorgsenheten följt av skulden. Varför kunde jag inte bara vara hemma och ta det lugnt i veckan? Varför skulle jag iväg på allt och träffa alla? Varför tog jag bara det nya covid-vaccinet senast och inte det för influensa också? En bild: jag liggandes i min ensamma etta på julafton ätandes en apelsin. En tanke: du är 33 år, det är en av alla jular, jorden går inte under, många har det mycket sämre. Och jag räknar dagarna och timmarna, tänker att mitt immunförsvar ändå brukar vara rätt bra, att jag sällan är sjuk några längre perioder. Följer termometerns decimaler, pulsklockans slag, klamrar mig fast i varje litet steg åt rätt riktning. Rabblar tyst sinnesrobönen för att samla tankarna och sluter sedan ögonen och önskar mig ett litet julmirakel.