Pizzerian ligger på hörnet. Utanför den, längs de två gatorna som möts, står varsin uppbyggd uteservering. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Små bord och fällstolar och servitörer som väller in och ut från restaurangens kök med pizzatallrikar. Rött vin i dricksglas och senapsgula pappersdukar som får fettfläckar.
Det är tredje gången på min resa som jag är här. Stället har kommit att bli en favorit, just för den där enkelheten. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Jag sitter själv vid bord 305, betraktar de andra gästerna nyfiket, ser mig själv utifrån, lyssnar till känslan inuti. Det är som att den talar med en tydligare röst här.
En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. För att jag vill. Inte för att det är duktigt eller bra eller förväntas av mig. Utan för mitt eget nöjes skull. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Andra får väl, kan väl, men inte jag.
Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Det är effektivt och bra, det gör det lättare att bara göra, men det kan ju inte vara allt. Resan hit gjorde jag med ursäkten att jag skulle skriva klart B-uppsatsen i kursen jag läser, utöver mitt ordinarie jobb för att vara duktig såklart. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större.
De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. Italienska fraser sorlar runt omkring mig. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen, men just nu, just den här kvällen, känns det som att jag förstått något. Trettiotre år gammal på en plastinklädd uteservering till en pizzeria i Rom.
Lämna en kommentar
Blev så rörd och gråtig av att läsa. Tack!
Knäppt att jag tänkte på exakt det där igår, du förklarade det väldigt bra, tack och vad fint! Sen började jag tänka på förväntningar, som man själv har på sig själv och vilka andra har på en själv – och vilka man egentligen ska lyssna till?
Oj. Kände verkligen igen mig i denna text. Och känner mig sjukt inspirerad och peppad nu att våga göra något liknande snart. Tack!
det är ljuvlig läsning och du är en ljuvlig skribent. Jag ser saker. Jag känner i princip smaken av lövtunn pizza i Rom. Du är ljuvlig, behöver inte vara duktig för att vara duktig skribent och innerlig med ord. Gör för att du vill, du gör ju så fint.
Så klokt. Är 46 och har nog fortfarande inte hajat det. Men du öppnade upp något här. Tack!
Så fint. Blev berörd!
Livet blir bara bättre och bättre när en följer den känslan av att göra saker för sin egen skull. Det är som magi på magi på magi
Vilken underbar blogg du har! Jag är 53 och det har tagit mig hela livet att förstå att jag kan göra saker bara för min egen skull, att jag inte behöver motivera mig på något sätt och att allting inte behöver vara nyttigt eller produktivt. Din Romresa ser så härlig ut och vad snällt av dig att låta mig vara med på ett hörn!
❤️
Detta ❤️ Är också dålig på att komma ihåg det och måste jobba mer på det.
”Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. För att jag vill.”
Är det detta som faktiskt ska vara livsmottot för oss som är lite dåliga på att hålla detta färskt i minnet och kunna agera på det?