På måndagskvällen är jag nära att snubbla över en duva. Plötsligt ligger den framför mig på trottoaren. Ryggen mot betongplattorna, de små fågelfötterna uppåt, kroppen intakt, ögonen slutna. Död. Äckel och frid. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa.
Åka resa fara färdas framåt i tanken. Om tre och en halv vecka något annat. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Trettiotre år. Samma siffra. Samma samma jag. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. Jag har bara alla andras. Tre tre vill också vara trio.
Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Tunga himlar över kontorslandskapen. Det sitter så mycket grus i sulorna. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. Löpande band // löpband. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Vi får se, säger huvudet. Vi får se.
Du är verkligen otrolig på att formulera dig. Helt tagen.
Du skriver så att det känns!
Alltså dina texter. ❤️
det är så svårt att jämföra sig mellan generationerna. tänker också på min mamma, och hur jag minns när hon fyllde 40 och jag var sprang runt, hennes tredje barn. Vem är jag när jag är 67?
Men fint att mars kan få vara en månad för att drömma, om man inte gör det, hur ska man då någonsin hitta rätt?
otrolig text. som vanligt!
Jag har snubblat in här och blir helt tagen av att läsa och känna mig in i det du målar upp. Du bara måste skriva en bok.
Död, äckel och frid… inledningen väckte ett slumrande barndomsminne: den något deppiga, väldigt 70-taliga kortfilmen Kråkbegravningen med sång av Jojje Wadenius och text av Barbro Lindgren.
https://www.youtube.com/watch?v=r1qij1OKkbk
så nice rytm, liksom guppar i bröstet medan man läser.
Att läsa här känns ofta för mig på samma sätt som att nån snällt och mjukt torkar tårarna från mitt ansikte. Insåg jag just. Som vanligt, ödmjukaste tack (!) för d
texten flyter ihop så fint, tycker så mycket om blandningen av det konkreta (marsvädret och den döda duvan till exempel) vävs ihop med föroppningarna. det är en konst att skriva sömlöst och säga så mycket på så kort utrymme.