Oktober. Där sommardagboken en gång tog slut får höstdagboken försöka ta vid. En liten inblick i mitt liv så gott som varje måndag, varsågoda att stiga på.
Oavsett hur hårt vi klamrade oss fast vid sommaren så är den över nu. Hösten har anlänt och solen har slutat väcka mig om morgnarna. Idag möttes jag bara av en gråtung himmel och snart kommer det vara ett kompakt becksvart mörker istället. Tänk att man förvånas lika mycket varje år. Förmågan att glömma bort är nog det som gör att vi överlever och det gäller inte bara årstiderna.
Något har hänt sedan sommardagboken tog slut. Jag har börjat skriva. Eller, jag har ju alltid skrivit och gör det varje dag i mitt arbete, men nu har jag påbörjat en kurs vid sidan av mitt jobb. En kurs där jag får lära mig att analysera litteratur och skriva skönlitterärt. Det är kanske det svåraste och bästa jag gör just nu. Svårt på så sätt att jag aldrig skrivit på det viset tidigare, på riktigt liksom. Att blogga eller skriva reklamfilmsmanus eller annonser är inte alls samma sak (hur mycket man än vill inbilla sig det). Igår satt jag i sex timmar med 800 ord och kastade dem fram och tillbaka utan att bli nöjd. Min respekt för författare växer varenda sekund kan jag lova. Men det är också bra, ja till och med bäst, för att det är ett så konkret lärande. Jag har saknat den där tydliga utvecklingskurvan som är svår att kräva när man arbetar. Nu har jag angivna boksidor att läsa, övningar att göra, feedback att ge och det är så tydligt hur jag lär mig nya saker för varje gång. Det enda negativa, förutom att det är svårt och gör mig otroligt självkritisk, är att jag får mindre tid till bloggen. Men det får vi faktiskt stå ut med.
För att vakna till liv ur mitt komaliknande sömntillstånd försöker jag att promenera till jobbet så ofta som möjligt. Nyvaken går jag vägen till Gullmarsplan, förbi Koleraparken, över Skanstullsbron och Götgatan upp. Varje morgon passerar jag alltså förbi Trädgården, den kanske tydligaste markören för sommar. Idag när jag kikade in över staketet såg allt stängt och övergivet ut. Gungorna hängde stilla i sina grova rep. Discokulorna glittrade bland trötta höstlöv. Kontrasterna var slående. Kanske är det en metafor för hur vi borde vara – lite glitter bland allt det vissna.
Nej usch, det blev alldeles för smetigt. Dessutom har min nya kurs lärt mig att man ska vara sparsam med metaforer. Vi stryker det. Nu ska jag fortsätta skriva.
Vad spännande! Hoppas att du hittar tid att skriva, och att du fortsätter även efter kursen, känns som att du har mycket goda förutsättningar.
Åh, låter kul med kurs! Vart, vilken, hur när osv?
Det är en distanskurs på halvtid via Mittuniversitet. Kreativt skrivande heter den. Var lite osäker på om det skulle bli för mycket med en halvtidskurs utanför jobbet, men än så länge går det fint!
Det låter som att du nästan hittat ett sätt att realisera en del av din tanke om ett kreativitetsgym! Alltså, genom att gå en kurs. Den låter väldigt spännande, så jag undrar precis som Josefin ovan, vad heter den? Hur funkar det? Kan du berätta mer?
Ja, men nästan faktiskt! Kursen jag läser är en distanskurs på halvtid via Mittuniversitet som heter Kreativt skrivande. Det är en vanlig högskolekurs så jag sökte den i våras på samma vis som man söker andra utbildningar och kurser. I början var jag lite osäker på om det skulle bli för mycket med en halvtidskurs utanför jobbet, men än så länge går det fint!