Väntrum hos tandläkaren, den långsamt slingrande kön på Posten, en lunchrestaurang någonstans längs E4:an. Samma offentliga platser, samma marmorerade fönsterbrädor, samma småvissna krukväxter. Och så mammas fingrar där. Snabbt framme för att knipsa av en torkad pelargonblomma, plocka ett brunt blad på en saintpaulia.
”Sluta, det är pinsamt”, väste den tonåriga Julia alltid. ”Man kan faktiskt inte gå och peta på andras växter hur som helst”. Men det var som att mamma drogs till de där vissna bladen, en instinkt att göra fint, sköta om och se till att varenda liten begonia skulle må bra.
Då förstod jag inte alls – nu är jag likadan. Det tar emot att säga men det är sant. Från att vara helt ointresserad av blommor och trädgårdar har ett intresse långsamt vuxit fram. Det började mikroskopiskt sakta när jag flyttade hemifrån men tog egentligen fart på riktigt när jag blev med både balkong och tre långa fönsterbrädor att fylla med liv.
En stickling blev till flera, känslan av att driva fram något nytt var triggande. Plötsligt kunde jag få saker att blomstra, jag såg nya frön gro och långa rötter slå rot. Jag har alltid trott att jag inte haft gröna fingrar, men faktum var att jag aldrig testat på riktigt.
Och igår kom jag på mig själv. Sittandes på vardagsrumsgolvet omgiven av krukor, jord och gröna blad, i full fart med att plantera om alla mina växter. En skvätt näring i vattnet, en större kruka, ny och bördig jord. Så mindes jag alla växterna och hur min mamma brukade ta på dem. Jag förstår henne så väl. Nu är vi två om att plocka bort vissna blad på offentliga platser.
Åh gud så jag känner igen mig. När man var tonåring var ju det ens största skräck att bli som sin mamma (!?) och nu några år senare har man helt plötsligt förvandlats till henne på så många plan. Och värst (bäst?) av allt är att man gillar det?!!
åh <3
*sparar*
Det här är så himla fint skrivet! Känner till viss del igen mig – jag hade aldrig heller gett det något rejält försök, men nu älskar jag alla mina små (och stora) växter!
Det är bitterljuv, vemodig och kärleksfull känsla när en upptäcker sig vara lik sina päron <3
har börjat avguda växter. innan så avskydde jag dem.