Hela världen brinner

 

Det är onsdagskväll, nästan natt. Jag har kommit hem från en liten konsert på Södra Teatern. Ögonen är trötta och jag vet att jag borde gå och lägga mig strax. Men så fastnar blicken i Twitter-flödet och jag scrollar bland åsikter och känslostormar. Som ett lager över allt ligger en ton av hopplöshet. För ute i världen brinner det. Båtar sjunker, barn drunknar, lastbilar fylls, folk kvävs och murarna höjs.

 

Och här sitter jag. I ett varmt hem, trygg och ombonad, i takt med att uppdatera min blogg. Det är dags för ännu ett härligt inlägg om den goda mat jag äter, kläderna jag köper och resorna jag gör. Men plötsligt går det inte. Det känns så förbannat äckligt. För vem är jag att blunda för vad som händer i världen. Jag är bara priviligerad, ett lyckosamt barn som föddes i rätt land vid rätt tidpunkt och det ska jag vara tacksam för.

 

Ute i världen blåser oroliga stormar. I Sverige förs en debatt som blir allt mer obehaglig för var dag som går. Vad hände med mänsklighet? Vad hände med liv? Sen när räknar vi människor i volymer? Barn som dör ska inte vara siffror på papper. Folk som kommer hit ska inte vara kostnader i kalkyler. Nu handlar det om att rädda liv. Att hjälpas åt och att motarbeta en katastrof.

 

Den här bloggen är inte särskilt stor, men jag vet att ni är ett gäng som läser. Idag vill jag att vi hjälps åt för att göra den här världen lite, lite bättre. Du kan inte göra allt, men du kan göra något. Rensa ut och skänk kläder, swisha en slant, skriv under för att inga barn ska dö på Medelhavet, prata med din omgivning och uppmana dem att göra vad de kan. Det är dags nu.