Tokyo dag 1

Efter en mycket lång flygresa utan någon vidare sömn (men med ett perfekt optimerat handbagage i alla fall) landade jag på Narita Airport. Så fort flygplansdörrarna öppnades slog värmen emot mig likt en varm, fuktig och omslutande kram och jag insåg ganska snabbt att jag inte skulle få någon större användning för de långärmade tröjorna jag packat med mig.

En annan sak jag lade märke till var perfektionen och artigheten som genomsyrade allt. Flygplatsen var full med folk som jobbade dedikerat med att göra allas upplevelse så bra som möjligt. Alltifrån att vänligt peka åt vilken passkö man skulle stå i, till att hjälpa människor vid bagagebandet eller bara stå och hälsa välkommen när vi klev av planet. Dessutom gjordes allt med största diskretion. För och med att Tokyo är en av världens största städer med 35 miljoner invånare så kan alla inte hålla på och väsnas högt, prata starkt med varandra eller ha ringsignalen påslagen på tunnelbanan. Istället dämpar man rösten på publika ytor och har telefonen på ljudlös – allt med fullaste respekt och det funkar! Jag såg till och med en man reparera en rulltrappa helt ljudlöst och fick flera gånger påminna mig själv om att inte tala så starkt. Helt klart en främmande sak men så förståligt då man är så många på liten yta.

Den tredje saken jag lade märke till direkt var renligheten. Dels i luften som var klar och frisk, jämfört med exempelvis Hongkong där det låg ett tunt smog-filter över himlen i princip hela tiden. Men också på gatorna som var skinande rena och fria från skräp och hur människornas interaktion med varandra också tar hänsyn till detta. Som ni kanske vet använder japaner munskydd när de är sjuka för att undvika att smitta varandra, men man tvättar också alltid, alltid händerna före varje måltid och räcker inte över pengar direkt i handen utan använder en bricka – för att nämna några exempel. Saker som känns ganska främmande för mig men som också är förståeligt på grund av stadens enorma storlek.

Nåväl, efter att ha lagt märke till alla dessa saker och tagit mina första staplande steg på japansk mark började jag min resa från flygplatsen och hem till Mikas farbrors hus där hon och jag skulle bo under veckan. Jag var lite nervös för hur resan skulle gå i och med att det var flera olika byten på vägen, men det var föredömligt enkelt att hitta. Tokyos tunnelbana är supertydligt skyltad och alla stationer ropas upp på både japanska och engelska. Inga problem helt enkelt!

Väl framme mötte Mika upp mig och vi gick till mataffären för att handla lunch. Sedan tog jag en tupplur under några timmar för att bota den värsta jetlagen medan hon jobbade undan och skickade några viktiga mail. Efter lite planerande där vi gick igenom alla tips vi fått av vänner och bekanta (tack ni som skrev i bloggen!) kom vi fram till att det var dags för middag. Vid det laget hade det redan hunnit mörkna och vi tog tunnelbanan in till Shibuya.

Där åkte vi upp i en stor byggnad och kollade på utsikten. Shibuya crossing är en superstor korsning som får Times Square att blekna. Varje gång rödljusen slår över till grönt så väller det över människor på väg åt olika håll.

Överallt blinkade neonskyltar och jag tittade mig hänfört omkring. Det är ju något med storstäder som verkligen fängslar en. Att man är bara en liten, liten person i den stora mängden, helt främmande för alla. Jag gillar det.

Här är Mika framför utsikten. Vi lärde känna varandra genom Karin och var tillsammans i London och hälsade på henne för sisådär fyra år sedan. Efter det har vi umgåtts med jämna mellanrum, men det här var första gången vi hängde så här mycket tillsammans. Som tur var gick det superbra, inte svårt när man är i gott sällskap ju. Mika ska vara i Japan i ungefär en månad och jobba med ett utbytesprogram med start om någon vecka, men eftersom hennes farbror och hans familj bor här och nu var på semester passade det perfekt att vi åkte dit lite tidigare och lånade deras hus.

Efter lite scannande hittade vi en restaurang att äta middag på. Japansk mat är oftast sjukt god och här tog vi in varsin bricka med lite olika rätter.

En trött och jetlaggad men glad Julia.

Efter vi ätit klart hittade vi ett center med massor av spelautomater. Där gjorde vi några tappra försök att vinna sushi-formade gosedjur och annat fint men såg oss besegrade efter att ha spelat bort några hundra yen.

Och efter det kilade vi hemåt och fortsatte planeringen för allt vi ville hinna göra de kommande dagarna. Vad vi hittade på får ni läsa om snart!