Min morfar hade önskat att psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt” skulle spelas på hans begravning, oavsett vilken årstid han gick bort. Och jag förstår honom, för den är en av mina favoriter också med sin fina text och melodi. Så idag stod vi där, alla samlade i kyrkan, en gråmulen torsdag i slutet av oktober och sjöng om solens ljus och lundens sus och om att förkunna sommartiden. Det var så vackert och sorgset och hoppfullt på samma gång. En liten skymt av grönskande sommar precis när allt är som mörkast. Precis så som livet är ibland. ♥
Lämna en kommentar
Beklagar din sorg men tackar för det vackra sätt du skildrar det hela på. Just den där kontrasten mellan att sörja den som gått bort och fyllas av värme i minnet över den som var. tack.