Stanna kvar.

Jag går samma väg som jag gått säkert hundra gånger förut. Jag kan den utan och innan vid det här laget men är ändå på jakt efter något nytt. Något att inspireras, fascineras och motiveras av. Jag stannar till vid den lilla stengrottan med fågelmålningar på väggarna och citat på marken. Tänker att Shakespeare nog hade rätt i mångt och mycket och skrattar lite för mig själv åt ett minne från platsen som dyker upp. Vandrar vidare, förbi välkända trädstammar och vattenpölar. Ser mig omkring och fyller kameran, inser att Norrköping faktiskt är väldigt fint. Det finns så mycket som jag gillar här och jag klarar mig ett år till. Men jag kan ändå inte förneka att benen längtar efter att gå på nya vägar. Tankarna drömmer om nya städer och jag vet att jag ska ta mig dit.
0

Delta i diskussionen

9 kommentarer

  1. Åååh vad jag känner igen mig i din text. Det är ganska fint där man är men åh vad det spritter i benen. ett år till klarar jag det har jag lovat.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *