Etikettarkiv: sport

Konsten att sporta sig genom en kris i jakt på att finna sitt riktiga jag

vemdalen
 
Jag står i kassan i sportbutiken och känner ett plötsligt behov av att plocka fram en imaginär cirkelsåg. Med precision låter jag den skapa ett perfekt hål i golvet runt om mig där jag sedan sakta faller ner och försvinner. Mitt riktiga jag står dock kvar vid disken och låter bankkortet skära genom kortläsaren. Med kisande ögon tittar jag på displayen, som om totalsumman mirakulöst skulle bli mindre då. Det blir den inte.
 
Tidigare samma kväll har jag stegat in i butiken och omedvetet presenterat mig som deras bästa kund. Med total aningslöshet säger jag att jag vill köpa längdskidor. Detta utan att ange en budget eller ha någon större koll på materialval. Säljaren förstår på en kvarts sekund precis hur naiv jag är och strax därefter står vi vid hyllan där meter efter meter täcks av skidor. Jag tar mitt förnuft till fånga och frågar efter vallningsfria skins-skidor, för det har min bror tipsat om, samt någon form av skidpaket, för då måste det ju ändå bli lite billigare, tänker jag.
 
Skidköpet grundar sig främst i en framtida weekend i fjällen någon månad senare samt det faktum att jag kommit på att det vore kul att äga ett eget par längdskidor när friluftsfeelingen slår till och jag vill ut och åka. Inte för att den feelingen slagit till så fasligt ofta de senaste åren egentligen, men det är något som lockar ändå. Kanske är detta början på min 30-årskris? Jakten på mitt nya jag? Jag som alltid älskat dålig luft, storstäder och asfalt. Nu vill jag ut i naturen och få rosiga kinder och då behövs tydligen en komplett längdutrustning.
 
Efter att ha balanserat på flera par skidor för att testa ut de optimala för mig (givetvis inte de billigaste, vem hade kunnat ana?) och vandrat både medsols och motsols runt butiken för att hitta de perfekta pjäxorna börjar jag känna mig klar. Men då är det dags för stavar. Naiv som jag är förutsätter jag att det ska ingå i det som kallas ”skidpaket”, för vem åker ens längdskidor utan stavar? Men icke. Strax därpå har jag provat ut ett par kolfiberstavar för ytterligare tusen kronor.
 
Vad som däremot ingår i skidpaketet är bindingen. Men inte monteringen av den, det kostar extra. Jag börjar få panik över mitt nya friluftsliv, svetten pärlar sig i min panna och jag känner mig malplacerad i butiken. När det slutligen i kassan visar sig att mina vallningsfria skidor visst behöver vallas med en grundvalla för 499 kr samt impregneras med två olika små sprayburkar för 189 kr styck ger jag upp. Jag hämtar min imaginära cirkelsåg, skapar hålet, betalar snabbt och sedan går jag därifrån.
 
En vecka går. Ångesten över det budgeturspårade skidköpet börjar lägga sig. Jag kommer på mig själv med att hålla tummarna för snörika vintrar framöver och är förmodligen den enda som gläds när de första vårkänningarna i Stockholm bryts av kraftiga snöbyar.
 
Sedan inser jag att det inte räcker med skidor. Man behöver kläder också. Underställ i merinoull. Strumpor i merinoull. Vantar i merinoull. Sockar i merinoull. Jag kommer långsamt att förvandlas till ett får. Min värdighet fallerar totalt när jag lägger samma pengar på ett par vindtäta byxor som ger mig en högst osmickrande pösig rumpa, som på mina senaste jeans. Alla plagg har smarta fickor och heter saker som tech fusion smart heat dynamic pulse och jag är övertygad om att de kommer göra mig till en bättre människa. Till Julia 2.0.
 
Det sitter förvisso långt inne men jag drabbas plötsligt av en förståelse för medelåldersmännen klädda i lycra som hetsar fram på sina svindyra cyklar längs Hornsgatan. Jag har blivit längdskideversionen av dem. En person i full gång med att sporta sig genom en kris i jakt på att finna sitt riktiga jag.
 
I helgen var vi ute i spåret för första gången, mina nya längdskidor och jag. Och en sak är säker, man blir inte Charlotte Kalla bara för man har dyra skidor och merinoull från topp till tå. Vad man däremot blir är lätt blåslagen, en aning frustrerad och några det här hade kunnat vara en scen ur Sällskapsresan-ögonblick rikare. Men också lite hurtigare, lite gladare och lite mer sugen på en riktigt snörik vinter nästa år. Och det säger jag faktiskt inte bara för att motivera det där ångestfyllda köpet. Jag lovar.

Konsten att lära sig älska fotboll eller: Jag och Kenneth i en total känslostorm

fotboll
 
Jag har aldrig haft någon stor passion för idrott. Som barn var jag fullkomligt ointresserad av sport och när doktorn på min 4-årskontroll passade en boll mot mig satt jag där bara, helt oförstående. Vad skulle jag med en boll till? Sparka på den? Plocka upp den? Jag och mina föräldrar fick åka hem och träna på att kasta den fram och tillbaka mellan oss. Det är tydligen något som tillhör ett barns grundläggande kunskap att kunna göra.
 
När mina syskon var små spelade de båda i landsbygdens lokala fotbollslag. Det var cuper och träningsmatcher och svettiga benskydd. Själv minns jag mest bara att jag spelade piano och The Sims, byggde kojor och gjorde egna tidningar i Word. Min uppväxt var bra på alla sätt och vis, trots att jag aldrig lärde mig hur man dricker sådär sportigt snyggt ur en vattenflaska utan att nudda korken med munnen. En mikroskopisk men ändå befintlig sorg, än idag.
 
Mitt ointresse för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet fortsatte sedan genom högstadiet och gymnasiet. Visst hände det att jag tittade på någon VM- eller EM-match när Sverige spelade, men däremellan var jag fortsatt obrydd. Tills så en tid för några år sedan. Boendes i Stockholm började jag plötsligt känna intresse för mitt gamla hemlag IFK Norrköping. Kanske var det en smula lokalpatriotism och det faktum att avståndet till staden nu blivit så stort att jag till slut kunde identifiera mig med den. Den var ju trots allt en del av min uppväxt och mitt DNA.
 
Och även om jag som tävlingsmänniska (för tro mig, det behöver man inte vara sportintresserad för att vara) inte har så mycket till övers för medgångssupportrar, så tror jag att det kan ha varit i samband med Norrköpings guldsäsong 2015 som allt verkligen tog fart. Detta i kombination med att en av mina kompisar fick ett jobb som gjorde att hon var tvungen att lära sig en massa om sport. Saker hon i sin tur förde vidare till mig och som jag villigt tog emot nu när det var kul, intressant och personligt paketerat. Och så kom det sig helt plötsligt att jag hade koll på alla spelare i svenska landslaget och stod i bortaklacken på Tele2 Arena när Djurgården mötte Peking och ropade ramsor på östgötska som jag aldrig gjort något annat. För ja, en fördel med hejarklackar är att de flesta sångerna är oerhört banala och enkla att lära sig. På ett bra vis.
 
I samband med allt detta förstod jag nog också det fina med fotboll. För trots baksidor med läktarvåld, fans som skräpar ner, stör trafiken, skapar osäkerhet och en ganska osund machokultur, så finns det också väldigt mycket härligt i det hela. Att kunna samlas i en källare på O’Learys i Gamla Stan och vara människor i olika åldrar och med olika yrken men dela en sak: samma lag. Jag kanske inte har jättemycket gemensamt med Kenneth, 52, som står och skriker ”Om de vinner det här nu ska jag åka till Kalmar en vecka i sommar. Och bo i tält. Hela veckan.” men någonstans där i känslosvallet är jag med honom.
 
Fotboll för mig är verkligen den där märkliga samhörigheten med totala främlingar, men den är också något mer. För i ett samhälle där jag allt som oftast känner krav på att prestera, göra rätt saker och fylla min fritid med pretentiösa aktiviteter så bidrar sporten med något annat. Den är en anledning att kunna ses en vanlig tisdagskväll på en halvsunkig sportbar, att få visa känslor utan motkrav och att emellanåt glömma bort bollen på plan och varför man egentligen kom dit eftersom man fastnat i något intressant samtal istället. En zon där det inte finns krav på mig att prestera, men där jag kan bli genomlycklig av ett bra resultat.
 
Allt detta tänker jag på nu när jag räknar dagarna till allsvenskans start, när jag gör mig redo att knyta den vitblå halsduken under hakan och ta i från tårna i ramsorna. Jag och Kenneth och alla de andra i en total känslostorm. Och ni vet min kompis med sportjobbet som lärt mig det mesta jag kan? I veckan betalade hon och jag en smått orimlig summa pengar för biljetter till en match mellan PSG och Marseille. För jag har visst blivit en sådan som åker på fotbollsresa nu. Det hade den bollhatande fyraåriga Julia aldrig kunnat ana.