Det är söndag. Jag går ner i källaren för att tvätta bort min ångest. 60 grader, vittvätt, full centrifugering. Fyller fyra maskiner med kläder, står tålmodigt och väntar på att tiden ska rinna ut. Det är som om allting står still den där sista tvättmaskinsminuten.
”Vänster hand, ovansidan”, säger dörrvakten och sätter en svart stämpel på mig. Tolv timmar senare står jag i duschen och skrubbar av den. Nöter bort nattens eskapader under rinnande hett vatten.
”Nästa vecka ska jag vara bra”, tänker jag. Från och med i morgon är det ordning som gäller. Så jag skriver en lista med ord om hur jag egentligen vill vara. Som om en bit papper skulle kunna förändra allting.
Jag plockar upp min gamla cello. Den jag spelat på nästan dagligen under hela min tonårstid. Börjar långsamt med Bach. Fingrarna är olydiga, ljudet klanglöst. Fortsätter med Saint-Saëns ”Le Cygne”. Den handlar om en döende svan. Cellon låter falskt och sorgset. Svanen skriker döende, men på ett plågsamt fult sätt. Jag lägger ner.
Om en och en halv vecka åker jag på semester. Lämnar landet och kontinenten. Tacka gudarna för det. För kanske är söndagen lite mindre söndag om man är på andra sidan jordklotet? Vi kan väl hoppas.
