Få saker signalerar ju vardagens återkomst mer än matlådan. Helt plötsligt står man där på kontoret i kö till mikron och inväntar de efterlängtade pipen. Ganska ocharmigt och uttråkande, ja. Men vet ni vad? Jag älskar faktiskt matlåda. För bara tanken på att behöva lägga 95 kronor på någon menlös sallad flera gånger i veckan gör mig deprimerad. Och trots att jag jobbar i Stockholms innerstad så är inte lunchutbudet roligare än att man hinner avverka sushi, hamburgare, sallad, dumplings, meze och pasta för att sedan behöva upprepa sig. Även om jag rent ekonomiskt skulle kunna äta ute varje dag, om jag verkligen ville, så har jag absolut ingen lust med det. En eller två gånger i veckan räcker gott och väl och jag lägger hellre de där kronorna på att laga extra goda middagar.
Senast jag var på Ikea passade jag också på att köpa ett gäng nya matlådor i glas. Inte främst för att jag är rädd för plast, då finns det grejer jag är mer rädd för (Donald Trump till exempel), men det känns ju lite extra bra. Dessutom är de ju mycket snyggare än den där vita plastvarianten som blir missfärgad efter en omgång tomatsås och aldrig går att få ren igen. Och som en bonus tänkte jag att om jag köper dessa, lite mer rejäla, så kanske jag inte tappar bort dem första veckan på kontoret igen. Vi får väl se om jag lyckas… Nu ska jag slänga in min box med black bean tacos (recept från Lovisa) i kylen och längta efter morgondagens lunchtimme. Länge leve matlådan!