Etikettarkiv: alfabetisk blogg

Alfabetisk blogg: I–N

Kommer ni ihåg alfabetisk blogg? Idén där jag samlade två år av personliga inlägg, styckade upp och sorterade i alfabetisk ordning på meningsnivå. Det här är mitten av alfabetet, från bokstaven I till N. Kanske är det ingen överraskning att en personlig blogg ofta har meningar som inleds med ”Jag” men jag blev ändå lite förvånad av den stora mängden. Jag, jag, jag… tänka sig. Är allt det här faktiskt jag?

❦

I bröstkorgen finns en svart sugande klump, som klibbig tjära. I datorn ligger textdokumentet oöppnat sedan jag lämnade Rom i mitten av maj. I diskstället en pyramid av glas. I ett försök att bli av med den sväljer jag en omeprazol, sedan förstår jag att det är sorg. I ett försök att uppmuntra mig själv häller jag upp ett glas vin och hämtar sminkväskan. I fotots spegel bär jag ett tydligt leende, det är så jag tror att jag ser ut, men i samma ansikte som tittar in i kameran är det borta. I grubblandet letar jag efter former och scheman att förhålla mig till, tänker att allting kommer att ske bara jag har en tydlig plan. I hallen står alla väskorna och påsarna, den oöppnade vinflaskan och paketet med knäckebröd som blev över. I halsen har jag knutit en liten svartvitmönstrad snusnäsduk. I mitt kylskåp står en halv burk matjessill, en flaska champagne och hostmedicinen Mollipect. I morgon kommer allting säkert att kännas som vanligt igen. I onsdags var det årets längsta dag och det är så märkligt hur allting vänder innan det knappt hunnit börja och vem vet om det är samma sak med livet. I packningen finns anteckningsboken och löparskorna. I samtalen vrider och vänder vi på händelser och ord, gräver oss djupare i de hobbypsykologiska strategier vi upprättat. I snart två veckor har jag gått från sängen till anteckningsblocket direkt när jag vaknat. I tanken har jag varit en liten del av allt detta och jag har sett allting helt klart framför mig. I varje tugga, varje steg längs floden bor något större. I väntrummet till protetiken sitter jag och tre farbröder. I väskan ligger föremålen som ska ta mig sömlöst mellan händelserna. I öronen: hjärtat är en bilolycka i en snöstorm. Igår natt hängde fullmånen över oss och jag slogs hårt av tanken på att jag fyller år nästa år också. Ingenting särskilt hände, men allting var här. Inget wow men ändå… något. Inget är därför vill jag säga. Inläggen finns bara i mitt huvud och aldrig i verkligheten eftersom fingrarna inte tycks ta sig tiden att möta tangentbordet. Innan jag klev ombord på däck stannade jag till i den lilla staden och handlade mat för det första dygnet. Innan jag somnar frågar jag mig själv varför jag inte skrev. Inom mig finns ett hål som jag tror att jag kan fylla genom att införskaffa och bära en, för mig, ny tröja. Inte ens Jesus blev såhär gammal, den som ändå vore född 1996. Inte så mycket för det yttre, ett vitgrått hårstrå eller ett streck i pannan som djupnat lite sedan gårdagen gör mig inget. Istället trycker jag den bruna skinnmössan med pälskant långt ner på huvudet och drar på mig min stora svarta ullkappa. Italienska fraser sorlar runt omkring mig.

Ja det gjorde jag visst. Jag behöver bara hitta dit på något vis. Jag ber om ett bord för en och blir placerad intill ett franskt par som inte gör något större väsen kring min ankomst. Jag ber om ursäkt för oljudet i mitt videomöte men de säger att det inte hörs. Jag berättar om hur jag stått i baren och fått Gilgamesheposet berättat för mig. Jag beställer en bruschetta med tomat, spaghetti alle vongole och tiramisu till efterrätt. Jag bestämmer mig för att bli bättre, testar direkt på min vän, men i samma sekund som jag säger orden drabbas jag av kramp i vaden. Jag blir förvånad. Jag bytte knappt om till finklänningen jag tagit med, tog nästan inte en enda bild och gömde inga ägg. Jag bär den genom dagen, håller den mest för mig själv. Jag bär midsommarpackningen i bägge händer. Jag fattar att det inte alltid är så enkelt att förstå här inne, ibland gör jag det inte ens själv och just därför tror jag det är viktigt. Jag formulerar mitt svar noga, avböjer vänligt, tackar nej till att bli ansiktet utåt. Jag funderar på hur jag ska göra med det där skrivandet som inte är jobbet. Jag funderar på om det beror på att den bär på en känsla av nåd. Jag funderar på om det är min användning av inledande versaler som gör det. Jag funderar på om jag berättade för mycket eller för lite. Jag funderar på om jag ska höra av mig och försöka ändra våra planer men beslutar mig för att hålla fast vid det som bestämts. Jag fylls av en drabbande känsla av att gå förbi syrenbuskarna för jag vet att de varar så kort. Jag förstår den men vill inte röra. Jag förstår inte ens mina egna uttryck. Jag försöker greppa vad problemet egentligen är. Jag gick till butiken och valde ut den och tänkte ”den här vill jag ha resten av livet”. Jag har alltid haft svårt för att skapa med någon hängandes över axeln. Jag har bara alla andras. Jag har en present till dig, säger hon plötsligt. Jag har inte satt någon exakt tidsperiod än, bara tills vidare, men målet är nog sommaren ut i alla fall. Jag har testat att duga så länge nu, det gör det svårt att tro att det räcker. Jag hittade den här bilden på dig i min telefon. Jag ifrågasätter allt jag gör, men vet att jag måste greppa varje natt. Jag kommer på mig själv med att vara rädd för texten. Jag konstaterar att om romantiken inte är död så ligger den åtminstone i fosterställning på golvet med ihållande kramper. Jag känner mig gammal och långsam i min beigeklädda soffa, så långt ifrån ordens flöde. Jag ligger raklång på golvet på en utrullad yogamatta och skriver. Jag lyssnar på en podd där en av personerna pratar om sin senaste ögonfransbehandling. Jag lägger en kastanj i fickan. Jag lägger mig på sängen och tänker ”nu då?”. Jag läser det första brevet och känner hur texten talar till mig. Jag läser en artikel som handlar om sopberg i tredje världen. Jag måste skaffa en sån där härlig aura som bjuder in till samtal, hur man nu gör det? Jag och tiden. Jag passerar Colosseum och Forum Romanum. Jag promenerar Kungsträdgårdsgatan fram. Jag råder mig själv att bara sluta. Jag sa det till N i söndags morse där vi satt med våra stekta ägg och rostade mackor. Jag saknar inte att vara ensam, men jag saknar att få vara i fred. Jag sitter själv vid bord 305. Jag ska bara låta stormen bedarra först. Jag skrubbade potatisen direkt, fick jord under naglarna och det var allt. Jag står emot frestelsen att dra fingret mot de immiga fönstren och skriva mitt namn så som jag alltid gjorde i baksätet som barn. Jag ställer mig hellre på löpbandet och springer en mil. Jag ställer mig vid fönstret och söker med blicken, låter den svepa över parken och gatorna, ser in i de gula rutorna mittemot. Jag svarar Verkligen! Det får bli ändring på det. Jag tar ett stort kliv över, skyndar vidare mot tåget jag måste passa. Jag tittar efter dig vid Mariatorget, låter bli att se. Jag tog två bussar och en båt för att komma ut till ön. Jag tror att jag ska resa mig och gå och handla jordgubbar. Jag tror knappast att jag är ensam, men ändå blir jag skamfylld. Jag vaknar med ett ryck ur min midazolam-dvala och tror att jag försovit mig, att jag missat allt. Jag vaknar och tänker att jag borde skriva. Jag vaknar på måndagen efter fyra timmar sömn. Jag vill be någon läsa när jag känner mig lite mera redo fastän det är det läskigaste jag vet. Jag vill bli kär. Jag vill bry mig mindre om vin överlag. Jag vill fortsätta skapa och hitta nya kreativa vägar. Jag vill gå med konsten till en ramverkstad, få den inramad och hänga upp den på mina väggar. Jag vill göra fler saker som känns läskiga för jag tror att de kommer göra mig bättre. Jag vill hitta tillbaka till samtalen där det nu känns som att så mycket annat alltid kommer emellan. Jag vill lyssna på stråkkvartetter och symfonier. Jag vill också bli bättre. Jag vill sova bättre och längre. Jag vill vara tacksam och hoppfull och jag vill be om nåd och förlåtelse. Jag vill viska till mig själv att allting kommer att bli bra och jag vill tro att det är sant. Jag vänder på den och motivet får ögonen att tåras. Jag äger så många saker. Jag är som alla andra. Jag är så glad att vi skrev ner allt, eller i alla fall en del. Jag äter middag framför K special om Françoise Sagan. Jag önskar att jag kunde bli kvitt känslan av att vilja ha mer, ha annat, ha nytt. Jag önskar att min åldersrädsla kretsade kring utsidan för det vore lättare att åtgärda. Jagar nåden som så många gånger förr, vill bära den som en mantel genom hösten, omsvept men med ryggen rak, blicken fäst långt där framme. Jakande svar runt skrivborden och vi klär på oss jackorna och beger oss till vår närmsta bar. Januari är sista tvättmaskinsminuten. Jobba sena kvällar på reklambyrå och åka taxi till Trädgården. Joni Mitchell står lutad mot Bregott-paketet. Juni värker i bröstkorgen, allt är så fint att det smärtar att det ska ta slut. Just det, Colosseum ja, jag skulle ju bo nära. Just då hade jag inga svar.

Kan du förklara några av Jungs teorier i korta drag? ber jag henne med mild panik i rösten, som i ett krampaktigt famlande efter intellekt. Kan vi inte gå till KB och ta ett glas? skriver jag. Kanske handlar det inte om saker utan om något jag söker och långsamt, långsamt rör jag mig framåt. Kanske känslan av att så uppenbart försöka, vetskapen om att allting är en kvinnofälla. Kanske spela Bach också om det går att göra på ett prestationsfritt sätt. Kanske åker den på en röd vespa över kullerstenarna. Kanske är det därför jag aldrig slutar, återvänder gång på gång, för att det betyder så mycket att ha allting sparat och när tiden finns ska jag gå tillbaka men först måste jag gå hem. Kanske är det ett tecken på att jag snart får en ny chans att göra lite mer av allt det där härliga? Kanske är det så jag måste skriva, inte helt otyglat men i formen och formeln som är rätt för mig. Kanske är jag inte gjord för att leva i familj eller tvåsamhet. Kanske har du inte lov men du får. Kastanjerna brister. Kisade mot den vita solen. Klockan slår gå hem i vinden. Kollar i hisspegeln om blicken bär. Kom, jag vet ett bra ställe. Kommer hem, tar en sval dusch, kastar mig på sängen och blundar. Kommer på mig själv med att sakna något som aldrig kommer igen. Konstaterar krasst att jag lagt elva år i den här staden på att dricka öl och prata om killar. Kontorets högsta byggnad har fjorton våningar. Korta ben klädda i mjuka röda byxor, de dinglar ivrigt utan att nudda pedalerna. Kramar den släta klumpen i handen. Krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet. Kultursidan presenterar tesen om att kärleken finns i Italien. Kvar finns bara ett allvar. Kvällen är mild och det har redan börjat skymma. Kände värmen från stenen, en mjuk bris i pannan, någon som ville mig väl. Känner ett skriande behov av umgänge, av att ha någon att föra ett samtal med. Känner hur den låser upp någonting inuti, hur den gör mig snäll och god. Känner mig ju inte ensam, inte på det sättet, bara lite gammal och långsam.

Landar raklång på vardagsrumsmattan. Livet springer, barnet skriker, maten kallnar, rösten brister, himlen faller och tiden går och går och går. Ljudet filtreras bort automatiskt av programmet och snart märker jag det knappt själv längre. Lokalen är fylld av par. Lågtrycksbetonad nederbörd säger prognosen. Låt det märkas. Lägga kinden emot kaklet. Läkaren jag gick till tittade i min hals och mina öron, lyssnade på mitt hjärta och mina lungor och sa bekräftande ”jättefint” varje gång han flyttade stetoskopet. Längs Hornsgatan faller blöta flingor i håret, i pannan. Längtade efter att få vara själv. Läser att kvark betyder hals. Läser det andra skriver, öppnar länkar, tittar på filmer. Lätt, fritt och radikalt. Lördagen blir tisdag, blir en kväll på Café Cuvée. Löste ett kryss, läste några sidor.

Maj kastar långa skuggor. Markerar det sista kvartalet. Mars är alltid drömmar om vår, är alltid något som aldrig blir. Med hoppet som räddning får vi be om ursäkt för vilka vi blivit under året och med våra nya rena sinnen är vi långt ifrån markens brunfläckade äpplen. Med jämna mellanrum kastar jag en blick mot dörren. Med skuld, skam, norm och duktighet som drivkraft kommer man långt. Men först allt som ska göras klart och det är påsk och det är födelsedag. Men först: ett dopp. Men hålet fylls inte, istället töjs det bara, blir ett expanderat tomrum där ljud kan eka fritt. Men jag lagar mig. Men så här kan vi inte ha det väser hjärnan. Men så älskar jag mina stunder för mig själv. Men ändå! Min första punkt blev att inte köpa några kläder. Min löpträningsapp berättar för mig att jag ska springa 13,1 kilometer idag och jag har ingen ursäkt till att inte göra det så jag snörar på mig skorna och ger mig ut. Min omgivning håller med. Min skärm lyser upp. Mitt hem är fullt. Mitt korrekta språkbruk, om jag bara vore lite mera avslappnad. Mogna plommon, jäsande äpplen, den bubblande processen och tillvaratagandet i tydlig kontrast till förruttnelsen. Morgonsidorna i det grå häftet har en lätt terapeutisk verkan, det är åtminstone vad jag vill tro, vad jag hoppas. Morgonsol genom rutan. Månen är en tunn skärva som hänger över höghusen.

Nog är det därför jag skriver, fastän det vid en första anblick inte finns något att säga. Nu börjar det. Nu går dagarna ut på att lura mig själv. Nu har jag inte många fler. Nu räcker det uppenbarligen inte hela vägen, men åtminstone en liten bit vill jag tro. Nu ska jag snart klicka upp de vita sidorna och snabbt ögna igenom dess innehåll. Nu är påsken över och förbi och utanför mitt fönster samlas drivor av snö. Nu överdriver du, svarar de. Nyligen berättade någon om tricket i att hålla i en kram ända tills den andra lossar taget, att vara den som släpper sist. Nådde fram till udden, släta klippor som doppade sig i havet. Någon bättre, godare, sundare, vackrare. Någon har missförstått, tror att låten heter ”När vi lider mot jul”. Någon minut senare anländer Sardellen och Stockholm är himmel igen. Någon skrev till mig och frågade hur man hanterar valresultatet. Någon som leker kiropraktor med en gammal fläkt. Något hos mig måste nog också bli annorlunda, måste bli mer som i spegeln. Något slags robust partytält med väggar av genomskinlig tjock plast. Några timmar senare vi träffas ju på tok för sällan. När cavan är slut åker jag hemåt. När den består av fyra korta dagar kan den inte vara till för att försummas. När hösten är som mörkast vill jag hyra en stuga vid havet och vara där under en långhelg. När jag blundar lyser operationslampan som en röd sol på insidan av ögonlocken. När jag läst klart kastar jag en blick på mitt vardagsrumsgolv. När jag senast skrev satt jag på bibliotekets innergård under apelsinträd, med knastrande grus mot skosulorna och de andra studenternas mjuka sorl omkring mig. När jag skriver det såhär förstår jag att det är en orimlig metod. När jag tänker på dem blir det bara jobbigare att andas. När jag vaknar tycks bråttom långt borta, tiden är fortfarande min vän här. När jag vrider mig i sängen får jag syn på henne i soffan. När min mamma fyllde 33 väntade hon sitt tredje barn. När vi nått Biskopsudden stannar mitt sällskap plötsligt upp och vänder sig mot mig.

❦

Alfabetisk blogg: A–H

Jag läser Sheila Hetis Alphabetical Diaries och en tanke föds. Under framtagandet av boken har Heti samlat tio år av dagboksskrivande, sorterat alla meningar i bokstavsordning och börjat redigera fram en berättelse som går rakt in i mig. Vad skulle hända om jag gjorde ett blogginlägg på samma vis? Visst borde det fungera?

Jag väljer min mest personliga och texttunga kategori och kopierar samtliga inlägg från idag och två år bakåt. Fyller drygt 30 sidor med meningar, sorterar dem i bokstavsordning och börjar läsa. Kanske är det navelskåderi i sin renaste form, men nog finns något där. Ett stråk, en ton, en okronologisk berättelse mellan raderna. Det här är A–H.

❦


01:21 ligger vaken och googlar eltandborstar i jakt på livets mening. 57:ans buss kör genom vattenpölarna och barnen i parken jagar varandra uppe på kullen.

Akut svindel, måste göra karriär inom något och jag som verkligen inte vill bli chef. Alla tiderna, alla datumen. Alla tycks älska höstterminens nystart. Allt innehåll behöver inte vara lättuggat och färdigpaketerat och kanske är det därför jag köper biljetter till dansen som utspelar sig runt en samling badkar. Allt kan gå sönder. Allt är gott, men inget sensationellt och jag äter i hungriga, snabba tuggor. Allt är samma sak, allt är sak samma. Allting bor inuti. Allting väntar mig. Allting är emot logiken, jag saknar ordning men längtar efter kaos. Ambulansernas klagande sirener och bilarnas däck mot asfalten. Andra får väl, kan väl, men inte jag. Andras norm är inte min. Att jag faktiskt får göra saker bara för min egen skull. Att jag strax ska gå ut och ringa dig. Att köpa nya huvudkuddar kanske inte är lösningen men åtminstone ett symboliskt steg i rätt riktning. Att lyssna, dofta, mjukna, se. Att skriva är bland det svåraste som finns, nästan allt känns enklare än det. Augusti doftar sött och tungt, av fallfrukt och blött gräs.

Barnen trampar med tändsticksben längs trottoaren. Bestämde oss för att ses i morgon. Betalar fjortontusentvåhundraåttio kronor till Folktandvården, lägger ner en extra tröja i resväskan och dubbelkollar tiden på biljetten. Blir kraven lägre om man redan är på golvet? Bläddrar bland nyanser, diskuterar skiftningar, inte ens det vita är vitt får jag höra, allt är ljust ljust grått som septemberdiset om morgnarna vid Skeppsbrokajen. Bre matsäcksmackor och packa en termos, ta långa kliv över mossa. Bråttom till Katarina, klockan snart elva. Bröd och vin // kropp och blod. Byter om säkert sju gånger i jakt på den rätta känslan. Båda är ju jag, tydligt jag, men hur kan bägge vara sanning? Båtresan gick fort men jag längtade ändå hela tiden efter att komma fram. Bäst att öva mer.

Dagarna blir fem minuter längre men orden blir färre. Dags att bygga självkänslan med yttre medel. De blanka bladens metafor är övertydlig, likväl inbjudande. De små leker, deras ord ännu obegripliga. De trettio sidorna är klara och inskickade, men jag förstår ju nu att det inte bara är därför jag är här. De tunna vita pappersservetterna färgas röda av tomatsåsen. De övriga 190 kronorna lägger jag på en vattenfast mascara, hoppas att den gör mig snygg. Den andre skriver Hur har du det? Den brunrandiga skjortan klibbar sig mot huden, värmen ligger tryckande över Swedenborgsgatan. Den ene skriver gud va fin du är! Den fjärde och kanske svåraste och mest abstrakta punkten handlar om att gräva i vad begäret egentligen kommer ur. Den flätade stolen, det lilla bordet, kaffekoppen på kanten och espressokannan med dess röda handtag. Den har din ögonfärg. Den känns nästintill helt okej. Den nyöppnade burken med D-vitamin innehåller 90 tabletter. Den som tar aldrig tar slut. Den som ändå hade konturer, någonting att hålla sig i. Den är så tung att den nästan kan stå av sig själv. Den önskade sensuella effekten avtar dock något när jag inser att jag tappat en stor bit kronärtskockshjärta med dijonnaise i knät. Dessa bar jag ner i källaren. Det blir tyst. Det blir tyst. Det blåser upp. Det finns litteratur och det finns musik och det finns romantik. Det finns något mer, något i hela upplevelsen som enbart är härligt, fint och njutbart, men som jag inte har fattat att jag får ha. Det finns något pinsamt i att konsumera, i att känna behov av grejer, i att anpassa sig efter vad som gäller just nu. Det finns så mycket som vill känna mig här. Det gör mig faktiskt ingenting. Det handlar inte om det. Det här var valet, nu börjar det andra. Det här är allt vi strävar efter, det vi väntar på sedan november och snart är det förbi. Det kändes lite märkligt men högst vänligt att få komplimanger för mina inre organ. Det känns som jag lagt det senaste decenniet på att diskutera relationer istället för att prata om allmänbildande saker och nu sitter jag framför På spåret och kan bara ordvitsarna och kulturfrågorna. Det luktar utomlands när jag kliver ut från tunnelbanan. Det låter så banalt, men jag har nog inte fattat, aldrig kunnat relatera till hur andra gör när de drömmer fritt. Det måste det ju göra, allt annat känns sorgligt. Det sidledsregnar på ett göteborgskt vis fastän vi befinner oss i Stockholm. Det sitter så mycket grus i sulorna. Det skrämmer mig ibland. Det tar bara några sekunder, sedan hör jag att de är svenskar. Det var en så vacker dag idag. Det var sjuttiosju hållplatser längs vägen och flera av namnen lät påhittade. Det vore bra om jag hann hem emellan, tänker jag. Det är bland det finaste jag fått och det gör mig glad på en plats djupt nere i själen. Det är en fredagskväll i juni och så här kan tillvaron också vara. Det är en ny perfekt lördag som inte får kastas bort. Det är en väldig massa brus här just nu. Det är i alla fall tjugotre grader och björnbären i mina föräldrars trädgård glänser solvarma och mogna. Det är inte en lösning, men det är en start. Det är inte samma sak, tänker jag. Det är januari och tiden står stilla, graderna kryper nedåt. Det är ju bara jag här. Det är ju kul, det är bara jag som känner mig så tråkig. Det är latin för fåfänglighet och tomhet. Det är lite för ljust i baren, kanske är det för att man inte ska glömma att det är tisdag. Det är lättare att köpa en blårandig skjorta än att meditera. Det är lättare när allting målas gult. Det är nu det sker. Det är något märkligt med det jag ser, det är något som inte stämmer. Det är som att den talar med en tydligare röst här. Det är som att hela kroppen reagerar med ovana, ett muskulärt vad är det som händer? Det är som att mina kreativa processer kräver ensamhet. Det är som gjort för att försvinna ett tag. Det är svårt att inte äcklas. Det är så fult ute nu och det är ingen överdrift. Det är så mycket med det kroppsliga. Det är så många som vill mig något nu. Det är så skönt att ha så lite aning. Det är tidig fredagskväll och jag promenerar hem från jobbet med ett lätt regn ovanför mig. Det är tomma gator i mitten av november. Det är tredje gången på min resa som jag är här. Det är verkligen jättejättefult. Dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av. Ditt sätt att gå. Dricker två öl på en bar med någon och fastän jag hoppas känns inget. Du har gått och jag dricker upp resterna ur mitt vinglas. Du måste. Du är jätteduktig, säger hon tyst och det är skönt att känna sig liten igen. Då spelar det ingen roll att tortellinin fick smaksättas med olivspad för att jag inte hade något salt. Där gick allt åt skogen men större delen av dagarna tillbringade jag inomhus. Där står en stor oöppnad kartong märkt Sellpy. Där utanför yr snön men jag känner mig varm i min mellanbruna, lätt oversizade ullkostym. Där är ju min italienbalkong. Död.

Efter 42 timmar tystnad har den andre svarat. Efter det bestämmer jag mig för att gå upp och äta frukost. Efter elva dagar nära omgiven av andra ville jag höra mina egna tankar. Efter några turer kring kvarteren lyckas jag hitta en stor matbutik bara fem minuter bort. Efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig. Egentligen är jag sugen på pizza men i kylen står en portion hemrullade vegofärsbullar i tomatsås. Eller är dilemmat större än så? En av dem är så tunn att jag får titta flera gånger i hyllan för att få syn på den. En avsaknad av något i mitt liv. En bil med registreringsnummer BYE11X. En eftermiddag tar jag en bild på mig själv inne på kontorets kaklade toalett. En hund som ser ut exakt som Harry Styles. En insikt landar, slår sig till ro och kanske för allra första gången förstår jag. En liten gråt som bosatt sig mellan halsen och bröstkorgen men som vägrar komma ut. En okänd journalist skriver till mig och frågar om jag vill vara med i en artikel om ensamhet. En sentimental attack, en tillbakaslungning till tjugohundra någonting, sexton, sjutton. En själslig tomhet som jag försöker dämpa med saker. En självklarhet kan man tycka, motsatsen vore såklart värre. En stilla morgon förvandlas sorg till skam, snön vräker ner. En stund därefter hörs espressobryggarens belåtna puttrande från spisen. En tidig eftermiddag lyssnar jag på ett föredrag av en konstnär. En vecka har gått. En vecka sedan på filtar i gräset. Enkla onda, svåra goda. Enklare att klicka hem ett par limegröna solglasögon än att gå på en konstutställning. Ett kvitto, en middagsplanering, en stapel med klossar. Ett litet hallå i den ekande sommarvärmen, en långsam vinkning från andra sidan sjön. Ett svagt pling hörs från min inkorg.

Faktiska fragment. Faktiskt. Fem dagar av att tänka och skapa fritt. Fem minuter innan jag egentligen är färdig ringer det på dörren. Fjäderlätta moln likt penseldrag syns på himlen. Flykten är för mig. Folk tycks vara besatta av att berätta om hur mycket de älskar påsken. Fortfarande rädd, men jag skriver. Framför mig har jag en noga utstakad plan av skärgårdsöar, torpstugor, bergstoppar och storstäder. Framåt kvällen bestämmer jag mig för att gå på mässan. Fråga mig igen om ett år, men inte nu, inte riktigt än. Från en hylla i vardagsrummet lyfter hon ner en inslagen passepartout. Ful i allt det vackra, trött i allt det grönskande. Fyrtiotvå minuter kvar. Fåglarnas kvitter gör mig sällskap när himlen sakta ljusnar och varje blommande buske jag passerar tycks mumla ord om alltings fåfängliga förgänglighet. Föga förvånande är det ingen annan i huset som bokat tvättiden 19–22 en fredagskväll. Följde grusvägar förbi kohagar. För att jag knappt förstår någonting och det är så underbart att vara ovetandes. För att jag vill. För välviljan som tycks genomsyra alla i personalen och för att pizzorna är lövtunna och får munnen att sjunga. Förbannar orimligheten i hjärttrakten. Förmodligen var den aldrig ens nära, men det måste finnas någon annan jag kan bli istället, en lösning som passar mig. Försöker identifiera källan till det onda utan att lyckas. Försöker locka ut den genom att ta fram något sorgligt klipp jag sparat men hittar bara de roliga.

Gatorna fylls av slask, brungrått vatten stänker upp på benen när jag går, hälarna sjunker ner i issörjan. Ge mig bara lite mer tid att försöka ordna allt, att hinna ikapp och vinna. Glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar. Greppat pennan och sedan skrivit tre A4-sidor rakt upp och ned i något slags sömndrucket rus. Gråten ligger kvar ogråten som en osynlig sten i skon, det funkar ju att gå ändå. Gråtpelare och regnmätare och blöta fingervantar. Gräsmattan torr och vissen under fotsulorna, sjön mörk och mild, näckrosor intill strandkanten. Går två steg lugnare från Katarina, kliver in i färgaffären på vägen hem.

Han bär headset och är omgiven av böcker och säger entusiastiskt det är klart att du ska skriva om förgänglighet. Handlederna som svajar under skivstångens tyngd och jag tänker på armars placering, på famnars bäring. Har skämts över att bli iakttagen i själva processen, att bli påkommen med det ofärdiga. Hela internet tycks bära nya kroppar, blottar hud och lycka. Helst i sällskap där man uppmuntrar varandra. Helt besinningslöst och irrationellt förälskad tack. Hennes fulla liv får plats på min bröstkorg, i ett helt litet liv var det bra. Hennes leende mot mig säger att allt är lugnt. Herregud, har jag ens levt. Hjärtat bultar 116 slag per minut. Hon berättar om sin process, om att skapa något varje dag, om hur enkla föremål också får bli konst. Hon bjuder på fyra sorters tårta och oändliga glas bubbel. Hon var arton år när hon författade Bonjour Tristesse. Hon är 78 men sjunger att hon really don’t know life at all. Hur hamnade vi ens här? Hur kan det vara elva dagar kvar av månaden? Hälsade glatt på alla utan att känna någon. Här finns plats att vila, styrka att bära, ett taktfast pulserande på skärmen och ord som sakta letar sig ut. Hör tre tysta vibrationer från telefonen på diskbänken. Höra allt jag redan förstått.

❦