Jag vaknar tidigt en morgon, långt utanför mina regelbundna sovrutiner. Det är något med ljuset i rummet, det är så annorlunda, så mjukt och varmt, lämnar djupa skuggor på väggarna och jag sätter mig sömndrucket upp i sängen och tar en bild innan jag somnar igen. Väckt av den eviga strävan att fånga detaljer, att spara på allt som är vackert. När jag vaknar igen minns jag knappt vad som hänt men sedan hittar jag den korniga bilden i min telefon och kommer ihåg.
Vi stampar mjuk mossa med fötterna, sätter oss bland torv och grenar, springer över släta klippor. Det är lördag och vi är högst uppe på berget med Nyckelviken som utsikt. Vid horisonten ser vi solen sakta sänka sig och sedan höja sig igen. Kväll blir till natt och natt till morgon, allt i takt till en mullrande bas. Bengalernas rök lägger sig som rosa dimma över marken, jag glittrar i natten och livet är som på film. På morgonen vandrar vi hem över Skanstullsbron, fåglarna kvittrar lyriskt och jag plockar med mig grenar av smultronjasmin. När jag vaknar igen ser jag skimrande spår på kudden och min lägenhet luktar tungt och sött.
Jag skriver till dig men du skriver inte tillbaka. Ibland tänker jag att även tystnaden i sig är ett svar. De osagda orden och uteblivna handlingarna säger mer än ett enkelt ”hej”. Och jag kräver inga handskrivna brev inga romaner inga telefonsamtal inga fysiska möten. Allt jag vill ha är en känsla av omtanke, vetskapen om att du ser mig som jag ser dig. Jag saknar vår jämlikhet.
Wow de sista stycket
Hjärta!
så tät och välformulerad text <3
</3 </3 </3
<3
Älskar det här formatet, hur du skriver och beskriver. Så vackert.
Tack snälla!
<3 du är så fantastiskt duktig. vill läsa mer av dig
Sista stycket är det finaste jag läst på länge. Träffade rakt i hjärtat av igenkänning. Klippte ut och klistrade in i mina mobilanteckningar. Det kommer jag läsa igen, och igen.
Ett av dina bästa inlägg hittills. Du skriver bra om det som skaver i livet.