Fem dagar i en kroatisk kustby

Vi tillbringade fem nätter i en liten kustby i Kroatien. Ett lånat hus och två jämna födelsedagar förde oss dit. Femton personer på stränder och bland gränder som tömts på sina sommargäster. Kvar fanns katterna som strök omkring, hantverkarna som byggde på husen och båtarna, de överraskade restaurangägarna som glatt tog emot vårt stora sällskap.

Det var poetiska dagar. På träden växte knytnävsstora granatäpplen likt stöldbegärliga rubiner. Solgula blommor och stora fikonträd, frasiga bakverk fyllda med körsbär, vallmo och pistage. Det mjuka saltvattnet kring kroppen när jag tog ett morgondopp i hamnen. Längs stränderna tomma sjöborreskal och sköra snäckor, skatter i barnens händer för oss att varsamt beundra.

En utflykt till den lite större staden, bussen som letade sig fram längs de krokiga vägarna. Vi fyllde borden på en restaurang som drevs av två äldre damer med mycket karaktär. De serverade svart risotto och bläckfisksallad och det kändes som att sitta i köket hos ett par kroatiska gammelfastrar jag inte visste att jag hade.

Den klara himlen och den starka vinden. Är man någonsin så mycket svensk på semester som när man sitter och fryser på stranden, drar handduken om sig, men med våra mått mätt var det ju ändå nästan sommar. Den eviga strävan efter att passa på och ta tillvara. Att leta lä i solen och oktobersvultet lapa i sig dess strålar som en av de kringströvande katterna.

Promenaden på den vita grusvägen genom olivlundarna där familjerna samlats kring träden för att skörda frukterna. Kvistarna som eldades, en rökpelare mot himlen, den knallgröna nypressade oljan vi fick smaka på kvällen. Örter och gräs, lent och bittert på samma gång.

Den vita kyrkan mitt i byn. Första morgonen då jag vaknade av slagen klockan sex och fick se solen gå upp bakom de tunna gardinerna. Sista kvällen då jag satt på stentrappan, huvudet mot din axel, tårarna längs kinderna och ovanför oss stjärnhimlen med sina ljusa punkter att fästa blicken mot. Att gång på gång gå sönder och sedan samla ihop sig på nytt.

Nationalparken med sina vattenfall, det fyra hundra år gamla mullbärsträdet, slänterna fyllda av cyklamen. Båtresan med blåsten omkring oss, halsdukar som fladdrar, en rovfågel i fjärran. Naturen precis på väg att skifta, när som helst ett före och ett efter.

Ett ögonblick att stanna upp och en plats att slumpmässigt höra hemma på. Ett blått hav att slukas av och en horisont att fästa blicken vid. En strand att vila på och en stenvägg att söka lä bakom. En tillvaro och en tillflykt med smak av söta granatäpplen och bittra oliver. Tacksamma dagar.