Låt inte bli allt. Låt allt bli.

 

I sommar har jag lyssnat på nästan alla sommarprat. Jag har haft dem som sällskap på steniga stränder, långa promenader och rofyllda bilfärder. En del har överraskat, andra har uppfyllt mina basala fördomar. Vissa har jag glömt direkt, ett fåtal har stannat. Det programmet som träffade mig starkast var nog Jesper Walderstens och framför allt de sista minutrarna. Efter att ha hört det första gången var jag tvungen att spola tillbaka och lyssna igen. Och sen igen. Jag tyckte han formulerade sig så klokt och inspirerande att jag blev tvungen att skriva ner vad han sa, ord för ord. Sedan dess har jag återvänt till den här texten flera gånger. För att finna glöden och motivationen och lägga tankarna tillrätta.

Har ni tid tycker jag att ni ska lyssna på hela sommarpratet, men så länge delar jag (med största tacksamhet) de sista minutrarna i textform här.

 

”Låt inte bli allt. Låt allt bli. 

Låt svagheterna mobilisera, bristen på kunskap visa vägen. 
Rada upp alla dina tillkortakommanden och ge dem sköldar och spjut.
Se till att latheten får omöjliga uppdrag. Latheten har fantasi och den är mycket kreativ.
Göm dig aldrig i annat än bakhåll. Bestäm dig för att backen lutar åt rätt håll idag och gör klart för dig själv att det är inne att vara ensam, egen och enveten. 
Vänd dig så ut och in och fatta pennan. 
Glöm inte att begränsning ger frihet, att allt du hittar på är sant. 
Att dina tänder och käkar hör ihop med alla nej du någonsin fått.

Plantera i hålen som andra dräller, ge bort det sista du har att säga i dag och sätt igång brandlarmet under någons kinder. 
Glöm allt som skolan lärt dig och krymp fienden genom att springa bort dig i total hängivelse. 
Dansa sönder en tappad haka.
Och glöm inte att han som kör under hastighetsbegränsningen antingen är full eller bara bor i det aktuella området.

Lita aldrig på ett eko. Gå så mycket du kan åt andra håll utan att missa vännerna vid middagsbordet. 
Förmedla din kärlek lika knivskarpt som barnets avväpnande fråga. 
Använd alla dina fingrar, inte bara långfingret, mot dem som sover vid rodret.
Luta dig mot känslan av att alla kommer ifrån samma mor.

Lägg sen små hopp i andras fickor. 
Tänk på att du inte är den du är enligt alla andra.
Att du är en annan människas vinkel, att det är från dig som skuggan kommer. 
Att du påverkar leendets riktning med stegen du tänker ta, orden som kommer att spillas. 
Inse att allt kanske inte räcker, att nästan, hoppas och längtan har det roligare på festen.
Och se till att ditt dundrande hjärta sträcker på ryggen och bär ditt svävande ansikte över slagfälten.

Och du… skynda.
Det sista andetaget är mycket mycket blygt. 
Och allt för ofta alldeles för ungt.”