I ett mini-avsnitt av Café Bambino pratar de om tips. Om att ge dem och få dem och hur de både kan hjälpa och stjälpa oss. Jag lyssnar med stort intresse och kan inte låta blir att fastna i tanken kring att magkänsla tycks bli allt mer sällsynt idag. Allting ska tipsas, listas, adlinkas och optimeras. Varje val vi gör ska vara noga underbyggt och konsumtionen av något tråkigt, dåligt eller fult måste undvikas till varje pris.
Jag faller själv ofta i fällan. Min telefon är full av listor på böcker jag vill läsa, recept att laga och platser som kan besökas. Jag delar gärna med mig av bra låtar att lyssna på eller saker som inspirerar mig. I den här bloggen dyker det då och då upp tips (men förhoppningsvis inga direkta köpuppmaningar) och jag känner själv hur jag hela tiden balanserar på den smala tråden mellan instruktion och inspiration.
Varje gång jag öppnar min Spotify-app levererar den en algoritmstyrd spellista utifrån tidpunkt, humör och genre, men när jag väl lyssnar på den inser jag ofta att det här inte är det jag vill höra. Det känns för slätstruket, det är samma typ av låtar hela tiden, en handfull artister som repeteras, det händer inget i mig. Jag tänker tillbaka på en av de musikupplevelser som jag minns bäst. Det var en jättekonstig frijazzspelning med en indisk flöjtspelare som jag gick och såg med min gymnasieklass och jag förstod verkligen ingenting, men den gjorde avtryck.
Överallt omkring mig ser jag folk göra digitala färganalyser för att förstå vilka exakta nyanser de ska klä sig i, med ambitionen att se så bra ut som möjligt. Rädslan över att framstå som glåmig, kontrastlös eller bara inte helt optimal tycks plötsligt vara enorm. Istället för att själv känna efter vilka färger vi gillar, vad vi dras till eller tycker vi är fina i, ska vi nu förhålla oss till en färgkarta med olika nyanser av turkos, korall och magenta. Det är ännu ett område där vi kan sträva efter optimering istället för kreativitet.
Några dagar efter lyssningen på podcasten kommer jag på mig själv med att längta efter att gå mer på känsla. Att gå in i en bokhandel och svepa över omslagen, plocka upp något som verkar intressant och låta det följa med hem. Att välja ett plagg som är i helt fel färg för min huds undertoner men som känns snyggt och kul. Att trilla in på en restaurang som ingen tipsat om men som bara ligger där rakt framför mig när jag är hungrig. Kanske är det inte årets absolut bästa upplevelse, men allt kan ju inte vara det, det kan ge mig något ändå.
Det sista jag gjorde i mitt förra inlägg var att fråga om Antibes-tips och jag ångrar mig redan. Som tur var fick jag inte så många och det talar för att jag ska träna min magkänsla. Strosa omkring, gå in där det lockar, kanske hamna på en obegriplig frijazzkonsert, långt ifrån algoritmernas uträknade plan. Som en liten motståndshandling till det enorma tipssamhället.
Lämna en kommentar
Vilken fin formulering om vår tid. Och tack för tips om att ignorera tips 🎀 Hoppas du får en fin valborg!
Bra spaning!
Gällande färganalys så måste jag få dra min scepticism mot det här (liksom jag gör när någon kompis pratar om det). Känner 100% att jag vill välja färger jag tycker är fina och inte vad någon genom ”utredning” kommit fram till att jag passar i. Är inte mitt humör, om jag sovit tillräckligt, om jag ler eller är sur etc betydligt mer avgörande för hur jag ser ut/uppfattas än en viss nyans!? Möjligen att man kan se VISSA skillnader i bestämd belysning när man håller upp olika tygstycken mot ansiktet men när man i ett rum eller på en gata möter en person är det 100 andra saker som påverkar än just nyansen på det man har närmast ansiktet!!! (Ja, jag känner uppenbarligen strakt kring detta 🙂 !)
Ja, jag håller med om att det finns så många saker utöver nyansen på kläderna som påverkar hur man uppfattar någons utseende. Jag känner ofta när jag tittar på bilder kopplade till färganalys att det är bilderna med bra ljus som får folk att se snygga ut, snarare än nyansen på kläderna (även om jag fattar att i riktig färganalys så jämför man alla nyanser i exakt samma ljus). Så med den logiken skulle man ju kunna tipsa om att alltid befinna sig i vackra miljöer med bra ljussättning för att framstå som sitt bästa jag. 🙂
Mina två reflektioner kring just färganalys:
1. Jag vet inte hur många iterationer av det här fenomenet som förekommit men jag som är född på sjuttiotalet är gammal nog att ha betraktat i alla fall den föregående. I början av åttiotalet fick min mormor massor av kläder av sin rikare och mer konsumtionsbenägna syster, för systern hade gjort färganalys och nu skulle hon inte använda en stor del av sin garderob. OM det här fenomenet vore så himla rätt, skulle det då ha fallit så i glömska under 40 år? Ja, så irrationell är nog världen.
2. Är det ingen annan som reagerat på bilderna folk lägger upp på sig själv, där de sitter med ett vitt kläde på huvudet och så den där färgade tygbiten över bröstet? Hallå Handmaid’s Tale!!!
Jag skriver verkligen under detta!
Tror jag håller med i grund och botten, men att man också kan hämta flera intressanta följdfrågor om man kammar ur tipsbegreppet lite. Skriver under på att tipssamhället kanske blivit ett sätt att hävda sig, pracka på folk mer perfektionism/hårdfört kurerade upplevelser eller prylar. I grund och botten kan jag å andra sidan tycka att tips också är bland det finaste man kan få av en annan människa. Att det är en gest som signalerar generositet eller välvilja. Att man känt så starkt och mycket inför något som tagit andan ur en eller hänfört en — och att man gärna vill ge en liten bit av den förnimmelsen till någon annan. Tror samtidigt absolut att man med gott samvete kan göra uppror mot sponsrade köptips, slentriantips utifrån rika stockholmstyckare, algoritmstyrda plattformar (Tiktok) osv. Samtidigt är viljan att ge och motta tips sinsemellan i mina vänskapskretsar ett av få fredade utrymmen för att med lite mer flyt kunna undslippa senkapitalismens alla fällor och repetitiva själlösa grunkor, franchiser eller högst utbytbara trender. Sen är det nog som du skriver, mycket riktigt så att vi skulle må bättre av att våga gå efter vår egen intuition och smak i större utsträckning och inte förlita oss så överdrivet på vad andra tycker, tänker om eller ständigt pådyvlar oss.
Kan uppleva att tipsdiskursen också berörs av den ständigt aktuella pendeln vad gäller absolutism kontra asketism i debattklimatet där jag oftast landar i den gamla aforismen om att ”alla saker är giftiga och ingenting är utan gift; bara dosen gör att en sak inte är giftig.”
Tack för en mycket klok och reflekterande kommentar! Jag håller med om att ett tips i form av en personlig rekommendation sprunget ur generositet verkligen kan vara något fint. Att få höra ”jag såg det här och tänkte på dig och att du verkligen skulle gilla det” känns ju ganska långt ifrån ett allmänt riktat ”25 serier du måste se i vår”. Kanske handlar det i grunden om det personliga arbetet och känslan som lagts ned i tipset? Om någon skulle säga till mig att ”jag bad Chat GPT ta fram förslag på vad du ska göra i Antibes” så skulle jag nog känna mig lite besviken, men om någon hade tagit sig tiden att sätta ihop en personlig guide utifrån vad den tror att jag gillar så skulle jag bli otroligt glad. Kanske avslöjar det bara min generella AI-skepsis och min eviga längtan efter det som känns genuint (men som långt ifrån alltid är det).
Nej men precis. Känns som att vi är och krafsar på dystopin med allt AI-genererat innehåll som ska försöka koka ner och kondensera de optimala upplevelserna, listorna och strategierna för ett värdigt livTM. Man får vägra outsourca sin autonomi, sitt intellekt och moraliska samvete helt enkelt.
Vilken tänkvärd kommentar! Håller med om att personliga tips är bland det bästa man kan få. Själv är jag en obotlig tipsare. Särskilt när det gäller boktips, eftersom jag arbetar som bibliotekarie. Det roligaste jag vet är att face-to-face ha ett samtal om böcker och sedan förhoppningsvis lyckas ge besökaren några tips att ta med sig hem. Älskar på samma sätt att då och då få boktips tillbaka; det händer inte så ofta för mig!
Däremot när jag är ute och reser eller på utflykt, så kan jag tröttna på mig själv som har tagit reda på var vi ska åka, vad vi ska se, var vi ska äta. Det allra allra bästa är nästan alltid det man hittar på vägen, som inte stod på listan. Gå på känslan alltså.
Även poeten David Väyrynen satte ord på något liknande för några år sedan: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/980355
Jag tänker på Tranströmers Gläntan – Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
ja ja ja j a !!!
Väldigt klokt och tankeväckande.
Om du ångrar dig om Antibes-tips så har jag några trots allt – men ett av mina absoluta favoritställen i Antibes hittade jag bara för att jag gick på känsla – så gör det du också!!
Att göra färganalys är att döda kreativiteten. Det finns nog inget mer själsdödande, detta är Sverige i ett nötskal tänker jag. Vi alla dör gråa och ingen kommer ihåg hur du såg ut i den turkosa toppen som framhävde din hy. Det folk kommer ihåg är människor som vågade vara sig själva och hade kul med färger.
Så välformulerade och kloka tankar! Det blir ibland som om sorlet från alla oönskade tips man får gör att de personliga tipsen från nära och kära, eller kanske till och med den lokala bokhandlaren, inte får genomslag heller. Det tycker jag är tråkigt, för det är egentligen bara den typen av tips som är intressanta!