Nya sanningar och gamla lögner

Tänk vad bra vi också skulle skriva om vi inte drack någon alkohol, konstaterar jag och Sardellen och skålar i varsitt glas pinot noir från Alsace. Det är tisdag och Stockholm är sensommarvarmt, ett perfekt väder för nya sanningar och gamla lögner. Framför oss på uteserveringen står en ytterst stilig äldre man i ljusa linnebyxor, bruna mockaskor, gul kofta och käpp i bambu. Lite beror det väl på vinet men jag får svallande känslor av ömhet vid åsynen, inget ont får drabba honom, lova! Huset intill är klätt i byggställningar och plast, jag själv har auberginefärgad kjol och krämvita strumpor i loafers. En noga vald stil för att framkalla känslan av hösttermin och nystart samt ett välvilligt försök att dämpa min akademiska ångest som bubblat upp på sistone. Alla dessa år och inte en enda utlandstermin eller masterexamen och nog är det försent för karriär nu? Nåväl, hellre är man den trögaste i sitt gäng än den enda smarta i en grupp av dumma, konstaterar vi krasst och fortsätter att prata om författandet som knappast blir av. I takt med att kvällen fortlöper odlar vi nya personligheter och bygger hinder för saker vi absolut aldrig skulle kunna skriva om. Vi diskuterar litteratur och det smått absurda tv-seriesamhället och går sedan till en ny restaurang där vi beställer in pommes frites, ost och kantarellpasta. Det är ett hårt jobb att vara en tjejig tjej, men jag tycker att vi gör det hyfsat bra. Med beundrande blick berömmer jag hennes integritet och delar sedan känslan av att behöva upplevas samhörig med något som inte ens är i närheten. Ursäkta, por favor, men det är tur att detta inte är vad som betalar vår lön. När solen har gått ner för en bra stund sedan skiljs vi åt i korsningen mellan Högbergsgatan och Swedenborgsgatan. Hon ska vidare på semester och jag ska sova en blund innan jag fortsätter min strävan efter någon slags struktur och karriär. Klockan står på tio i sju och i morgon är en ny dag av ordning, jo jag tackar.