Månatliga arkiv: november 2019

 

Hej från mitt soffhörn i lägenheten. Jag har suttit här större delen av dagen, uppkrupen under en ullfilt och lyssnat på Stil i P1, ätit potatis- och purjolökssoppa, bläddrat i kokböcker och planerat veckan som kommer. Jag vet att det låter banalt men jag är så glad att november snart är över. Det här kompakta grå mörkret dränerar mig totalt, plockar bort all livsglöd och får mig att ligga vaken om nätterna med en blandning av jobbtankar, vad ska jag göra med mitt liv-känslor och cannelloni macaroni i huvudet. Ja, jag har på riktigt haft Lasse Holm på hjärnan varje natt när jag ska sova i två veckor nu och det har varit fruktansvärt (”PESCATORE VESUVIO, LA BOUSOLA POMPEI”). Hoppas det är över nu.

 

Igår var jag först på dop för lilla Milly och sedan på fest hos min kompis Linn. Det var så mycket folk i vartenda rum, ett rotsystem av ben på vardagsrumsgolvet. Jag drack beaujolais nouveau ur dricksglas och det kändes som saft på det bästa av sämsta sätt. I början av kvällen pratade jag och Karin om kreativitet. Om hur nivåerna har förändrats så mycket nu för tiden och hur det personliga, opretentiösa, fria skapandet inte riktigt ryms längre. Antingen ska det vara ofiltrerat och nästan ironiskt enkelt med oklippta livesändningar på Instagram, snabba bilder i farten och nedtecknade texter rakt upp och ned. Eller så ska det vara högkvalitativt innehåll, producerat av personer på heltid, som lika gärna hade kunnat platsa i ett magasin. Vackert, välformulerat och syftesdrivet.

 

Jag minns känslan av att gå ut på en promenad och ta med sig kameran. Fota några fina bilder, kanske ett självporträtt. Lägga sig på mossan i skogen och slå på självutlösaren. Eller att sitta hemma på sitt sovrumsgolv med en massa gamla tidningar och klippa ut bokstäver. Fota små stilleben, plocka rader ur en låttext, göra en halvdålig film i Windows Movie Maker… Det var en tid när det räckte med att det var fint för att det skulle bli ett blogginlägg. Jag kan sakna den typen av kreativitet. Den som gjordes allra främst för min egen skull. Som inte kostade en massa pengar eller tog en massa tid.

 

Det där mellantinget till kreativitet måste ju gå att hitta igen. Jag vill inte att de enda inspiratörerna ska vara de som har tid och råd att arbeta med det på heltid. Jag vill också vara med. Fastän jag inte är hemma och kan fånga dagsljus i november eftersom jag jobbar på ett kontor hela dagarna. Den främsta lösningen är kanske att sluta jämföra sig. Att tänka att jag inte ska hålla i närheten lika hög nivå eftersom det faktiskt inte går. Jag önskar bara att det fanns fler på samma lagom pretentiösa nivå, som lät kreativiteten skina igenom och som delade saker som kanske inte nödvändigtvis hade ett syfte, utan som bara var… fint. Make bloggvärlden 2012 again (hehe, skoja).

 

Nu ska jag ut i beckmörkret och gå en promenad. Jag hade först tänkt springa på gymmet men insåg att jag hellre vill ha frisk, klar luft rakt ner i lungorna. Sedan ska jag handla mat och ingredienser till en saffransrulltårta som jag uppfunnit i mitt huvud, jag hoppas den blir lika god som jag tänkt mig. Om två veckor hälsar jag på min kompis Anna i Köpenhamn. Om en vecka är det första advent. På torsdag ska jag fira Friendsgiving på restaurang. Allt löser sig, det gör det.

November och känslan av att nånting måste hända samtidigt som jag inte vill göra något alls. Vi säger att vi borde ta en helg och barrikadera oss under täcken och kuddar, se tecknad film och äta brunch i slow motion. Tar fram kalendern och bläddrar, bläddrar, jamen det blir väl någon gång i januari då. Jag hatar att vara vuxen med förpliktelser och krav. Vill vara ett barn som längtar efter snö. Räkna plogbilar i fönstret, se träden i parken bäddas in under ett tjockt vitt täcke, bli insnöad så jag slipper alla måsten.

 

Jag delar med mig för mycket, borde inte berätta rakt ut så ofta om hur saker känns, hälla ut livet på internet som smet på en plåt. Varsågoda och ät. Tugga i er av det som är jag. Men jag vill inget annat än att bara skriva nu för tiden. Orkar inte tänka saker i innehåll, dela klädval, maträtter, spellistor eller böcker. Vill inte konsumeras, paketeras eller konceptualiseras.

 

November och hala spår, signalfel, stora blaffor av snöblandat regn som öser ner på gatorna. Ingenting är vackert nu, allra minst jag. Sommarens lyster känns oändligt avlägsen. Vädret får mig att tänka på Ulf Lundell, på stjärnor och taxibilar och barn. Folk kommer med råd på hur man gör hösten mysig, som om gröt och tända ljus skulle innebära någon egentlig skillnad när man vet att det handlar om att ta sig igenom, uthärda, få tiden att gå.

 

Jag har sju minuter på mig tills jag måste vara ombytt, borstad och på väg ut till jobbet. Ändå sitter jag kvar på sängkanten och skriver. Fortsätter lägga varannan låt i en spellista utan att förstå vad det betyder. Klär mig varmt, säger ja till allt som kan vara kul, drömmer om snö. Och livet som går är livet som är och det kan inte stoppas kan bara passeras likt en tunnel med gatlyktor som blinkar vi åker.

Jag brukar aldrig ha svårt att sova. Enligt min sömnapp är min genomsnittliga insomningstid 2-3 minuter, men i natt tar det tid. Söder torn i Fatbursparken lyser svagt in genom mitt fönster, jag känner ljuset fastän jag blundar, trots att jag kniper ihop ögonen så finns det där. Några gardiner har jag ännu inte köpt, jag tänker att det behövs inte förrän till våren, det är så mörkt nu ändå, både om kvällarna och morgnarna.

 

I huvudet snurrar tankarna, om allting och ingenting. Snurr snurr. Jag önskar mig mer tid att läsa, vill fortsätta på min bok, försvinna in i en annan tid, minns ett stycke som satte sig.

 

 

Jag tänker att jag vill lära känna någon på det sättet. Know och feel. Så enkelt, så självklart, så oerhört svårt att få båda två. Det måste vara det som är hemligheten på hur man lyckas. Det och att skratta mycket ihop.

 

I Söndagsintervjun i P1 berättade Yvonne Lombard kärleksfullt om hur hennes man Lennart Hellsing hade utbrustit ”Det finns inga vardagar!” i deras hem och jag tänker att det är så november ska levas. Vardagslöst och fullt ut. Så jag handlar extra god mat, bjuder hem vänner på middag, struntar i några av de där sakerna jag borde och dukar med tabletter.

 

Lägger tabletter under tallrikarna och tabletter på tungan. Magnesium mot de små ryckningarna i ögonlocket som letar sig fram nu, precis som de gjorde förra året. Och jag vet att receptfria tuggtabletter inte är lösningen på hur man får tiden att räcka men det hjälper åtminstone lite när livet är som mest.

 

Om tiden räckte ännu längre skulle jag vilja skriva. Sätta mig ner och låta orden dansa ut på papperet, göra någonting av alla lösa trådar som fransar sig i huvudet. Skriva så som jag gjorde i kökssoffan i sommarstugan i somras. För att jag vill och måste, för att det är rena nödvändigheter att sätta ord ibland.

 

Och nu är det natt och egentligen borde jag sova, samla ihop timmarna för att orka i morgon och övermorgon och dagarna efter det, men det går ju inte så då skriver jag. För det är trots allt det näst bästa mot snurrande tankar och längtan efter att känna. Godnatt Söder torn, godnatt Yvonne och Lennart, godnatt alla ord. Vi ses i morgon.