Jakten, skriket, vi:et & regnet

 

 

De sena kvällarnas jakt. På någon, på något. Vi letar efter nyckeln som ska ta oss till månen. Avverkar Escalier → Grodan → Östermalmsgrillen → Riche → Laika → Urban Deli → Under Bron innan vi till slut når vårt mål bakom trädörren på Lästmakargatan. Flyger iväg upp i rymden, bland röda väggar, technoljud och heltäckningsmattor.

 

Den nyfödda bebisen i lägenheten bredvid min. Först tänker jag att vi är osynkade, hen och jag. Den vaknar och gråter just när jag ska sova, varje natt. Men sedan inser jag att det är precis tvärtom. Vi lever i symbios. Hen slår upp ögonen på andra sidan och skriker till mig, som för att säga ”det är dags att sova nu”. Och då gör jag det. Lägger mig i sängen på min sida väggen, släcker lampan och blundar, samtidigt som skriket alltid tystnar.

 

Känslan när jag kliver in hos mina kompisar och det är som att komma hem. Det är ju vi, vi som hängt med varandra sedan högstadiet och som fortfarande umgås. Vi som lagar så mycket mat att vi måste fälla ut extraskivan till bordet för att få plats. Vi som kan prata om allt, allt, allt utan några spärrar. Det Vi som ger mig en varm känsla i bröstet när jag går därifrån. Vi:et som alltid kommer bestå, som varken hav eller landsgränser kan skilja åt.

 

De gråtunga morgnarna med regnsmatter mot rutan. Beckmörker utomhus, skarpt ljus i badrumsspegeln. Jag har börjat med strumpbyxor igen, sväljer d-vitamintillskott över diskhon och burrar in mig i jackan. Styr stegen mot en lägenhet i Vasastan där det bjuds på kaffe och avokadomackor. Högläsning och samtal. Jag sjunker ned i soffan bredvid några av de bästa jag vet. Snart åker vi på semester tillsammans. Bort från Stockholm och allt det är.