Tjugohundrafemton i ögonblick och platser

pampas marina
 
kickbike
 
Pasta Rosso
 
får
 
När vi tog öl och charkuterier med oss ut till Mannes båt. Gled genom Stockholm en av de där tidiga sommarkvällarna, under broarna, genom slussarna. Lade till vid Djurgården och tog en taxi därifrån för att se U21-finalen. Förträngde vardagen, firade guldet på Trädgården och jag insåg att vi skulle göra slut.
 
Kvällarna och nätterna på Häktet. Baren allra längst in. Med den okända ryssen som bjöd alla på cava, om och om igen. Natten då klockan slog över till vintertid, vi vann en extra timme och dansade själva i mörkret. Kvällen då jag var Sveriges sämsta wingman men drack öl med en angenäm främling.
 
Begravningen i Silverdals kapell, den där soliga dagen i juni. Vi hade ätit lunch tillsammans innan, grillad tonfisk. Jag gillade inte den smaken tidigare, än mindre nu. Vi grät bakom solglasögon, kapellet var proppfullt och sången brast i varenda psalm. Du var så hopplöst saknad och är än idag.
 
Dagarna i Tokyo med dålig dygnsrytm och musikvideos på tv:n. 6-pack med isglassar i frysen, en kickbiketur klockan sju på morgonen när vi kommit hem från klubben. Hur jag fick öva på att viska när vi åkte tunnelbana, de magiska regnbågarna och världens bästa ramen.
 
Midsommarfirandet i torpet utanför Nyköping. 20 vänner samlade i en liten stuga mitt ute i ingenstans. Med iskallt väder, regn och en gigantisk fårhage utanför. Fester som aldrig ville ta slut och drinkar i dubbelsängen.
 
När vi satt på Trädgården, högst upp på den där pyramiden av trä. Sommaren hade svept förbi och vi återvänt till stan. Du frågade mig hur semestern varit. ”Jag har gjort slut”, sa jag. ”Jag ska bli pappa”, sa du.
 
Helgen i Svedmyra med snöstorm utanför fönstret och förtroliga samtal på köksgolvet. Gråt, skratt och pasta rosso. Två januaridagar inkapslade i en lägenhet. Som vårt egna lilla vakuum.
 
Taxibilar. Alltid taxibilar. Längs gatorna i Göteborg för att se Kleerup spela mitt ute i ingenstans. Längs Stockholms motorvägar med en ständigt ökande volym, ökande hastighet. Nattsvart och lampor som flimrar förbi när vi åker genom tunnlarna.

Delta i diskussionen

6 kommentarer

  1. ja, 2015 var verkligen ett blandat år. du omnämner det väldigt fint här. smärtan och lyckan blir så tydlig när den staplas upp bredvid vart annat. mitt 2015 var rätt kass så jag är väldigt mån om att 2016 ska bli nåt annat, nåt bättre. jag hoppas att ditt 2016 blir precis det du önskar <3

  2. Åh. Tycker det är så fint att sammanfatta en längre tid i ögonblick, då det ju ändå är ögonblicken som en minns. De är ju så enklare att hantera, minutvisa ögonblick, jämfört med dagslånga år. Det är liksom i ögonblicken som en hittar höjd och lågpunkterna, känslorna när de kändes som mest, minnena när de är som starkast.

  3. Åh. Tycker det är så fint att sammanfatta en längre tid i ögonblick, då det ju ändå är ögonblicken som en minns. De är ju så enklare att hantera, minutvisa ögonblick, jämfört med dagslånga år. Det är liksom i ögonblicken som en hittar höjd och lågpunkterna, känslorna när de kändes som mest, minnena när de är som starkast.

  4. Omöjligt att inte tycka om någon som förvarar de här orden i sitt huvud. Och ytterst få kan få ner dem på så här fina, målande rader. Fingrar som penslar, typ. Eller kanske tvärtom.

    Puss.

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Frida Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *