Det är fredagkväll, klockan är strax före sex och jag kliver på tunnelbanan vid Östermalmstorg. Trött efter en slitig arbetsdag. Runt omkring mig ser jag lätt stressade människor, redo att ta helg. På väg hem till en myskväll i hämtpizzans lovsjungna land.
I mina öron spelas Amanda Bergman men snart överröstas hennes vemodiga stämma av en mansröst. ”Är det rätt att de kommer hit och lever på våra pengar?”, ”Utländska pojkar som raggar på våra svenska flickor, usch.”, ”Hur skulle det se ut om vi åkte till deras land och gjorde samma sak?”. Rasistiska kommentarer flödar ur hans mun på löpande band. Vidriga åsikter serverade på väg hem till semifinalen i På spåret. Hela vagnen biter ihop. Ingen säger något.
I bröstkorgen bultar mitt hjärta hårt. ”Du har fel!” tänker jag. Vill så gärna öppna munnen, säga ifrån, få honom att tystna. Men jag gör det inte. Jag vågar inte, orkar inte, kan inte. Känner mig så liten i min position som ung, svag tjej. Som en dålig debattör, enbart van att diskutera med sådana som tycker ungefär som jag. Jag förblir tyst och vid nästa hållplats kliver han av. Men orden ekar i mitt huvud länge. Skapar en klump i halsen som är svår att svälja bort.
Jag skakar av mig känslan. Samlar vänner i mitt vardagsrum, äter ost och kex, går ut på en bar. Men när jag vaknar morgonen därpå ångrar jag varken den dyra taxiresan hem, meddelandet jag kanske borde svarat annorlunda på eller kvittot på drinkarna. Jag läser om de rasistiska överfall som skett i Stockholmsnatten och hatar mig själv för att jag satt tyst på tunnelbanan.
Jag har kanske inte de bästa argumenten, de starkaste nävarna eller den högsta rösten. Men nästa gång jag hör någon prata så som han gjorde, då måste jag våga. Säga ”nej, du har fel!”. Det räcker nu. Jag måste säga ifrån.
Känner igen mig i allt du skriver här. +1 på att nästa gång ska jag öppna munnen.
Så bra skrivet! Vad modigt av dig att ta upp detta ämne och att våga erkänna att du inte vågade säga ifrån, få verkar vilja se det hos sig själva. Hoppas du samlar styrka och mod till det nästa gång, jag lovar dig att du är starkare än du tror, du är inte svag bara för att du är tjej- även om en rövhatt som den där snubben kanske skulle ansett det.
Strax innan jul sa jag ifrån. Satt sedan resten av bussresan och fick dödshot och svordomar spottade i mitt ansikte, flertalet gånger ville kvinnan resa på sig och slå mig men hennes man hindrade henne. Kvinnan var tydligen knarkare och sneade totalt. Var så oerhört rädd men det som gjorde mig allra räddast var att bussen var helt full med människor på väg hem från jobb. Och inte en jävel gav mig ens en blick, det gjorde allra ondast. Att folk inte ens kan sluta upp bakom den som faktiskt säger ifrån. Civilkuraget är åt helvete och denna typen av blogginlägg behövs verkligen, en debatt är vad som krävs för att folk ska VÅGA, för vi är ju så himla rädda att gå ut vår lilla tysta fyrkant i på de offentliga platserna.
Var med om en liknande situation i somras, men med en kompis som utan att tveka sa ifrån och började skälla ut personen i fråga. Själv blev jag som förstenad. Förvånades av min reaktion. Skämdes.
Kunde och kan inte begripa att det ska vara så svårt. Blir så arg. Jag vill vara som min vän och låta reaktionen komma reflexmässigt. För att bara tänka gör ju ingen skillnad.
<3
Det ar sa svart och jag onskar verkligen att det var lattare att just saga ifran. Jag tanker ofta pa hur man ofta tar at sig och kanner att de inte vill bli inkluderade nar man talar om att "man valdtar" t.ex (och jag sjalv tycker inte om att generalisera. Valdtaktsman valdtar heter det i mitt huvud, men i alla fall) men nar det kommer till rasism sa ar det fritt fram tydligen. Alla som kommer fran Syrien slas ihop till en enda stor grupp som bara vill leva pa andras pengar. Alla som flyr fran Irak vill bara snylta. Det ar sa frustrerande och jag blir sa arg! Alla svenskar ar inte samma, sa varfor ar andra manniskor det? Alla ar individer och begar man brott sa ar man brottsling och begar man inte brott sa ar man oskyldig. Varfor ar det sa svart att forsta?
Jag satt forra helgen i ett flyktingboende i Tyskland och pratade med en jamnarig tjej fran Kobane i Syrien. Hon forsokte lara sig tyska med en app pa mobilen och vill allra helst bara att det ska bli fred saklart. Men hon vill ocksa ga fardigt sin universitetsutbildning. Hon vill kunna ga ut pa gatan hemma utan att behova tacka hela sin kropp. Hon vill kunna jobba och bidra och betala skatt. Hon vill lara sig nya saker och traffa nya manniskor. Vi talade inte samma sprak men hon vill samma saker som jag vill. Jag har sa svart att forsta att nagon i varlden, och absolut i Sverige tror att majoriteten av dem som flyr fran krig och forfoljelse gor det for skojs skull. Ingen mamma korsar ett hav i en overfull gummibat med sina barn som inte kan simma for skojs skull. Ingen person gar fran Syrien till Tyskland eller Sverige for att de tror att de kanske kan fa bidrag dar. Det handlar inte om gratis pengar, det handlar om overlevnad.
Jag hoppas att jag sager ifran nasta gang jag hor nagot liknande, men man blir ju sa chockad och radd.
Tack, för att du tar upp detta. Det finns så många gånger jag önskat att jag sagt ifrån – men vi inser inte att vi måste kunna säga ifrån om vi ska förändra. Vi vågar inte, vi tänker att någon annan tar den striden, men så är det ju inte. De flesta tänker ju så – därför måste vi våga. SÅ TACK SÅ MYCKET NÄSTA GÅNG SKA JAG VÅGA – ÄVEN OM DET BARA HANDLAR OM EN LITEN LITEN SAK.
Jaaaa åh det är så viktigt att säga ifrån. Det är också så himla läskigt, men konsekvenserna av att vi inte gör det är läskigare. Jag tror och hoppas att om jag vågar så kanske någon annan vågar osv. osv. och tillsammans är vi ju bäst! Du har heller ingen skyldighet att komma med några träffsäkra argument ett "snälla sluta prata på det viset här" är en bra början och betydligt mycket bättre än ingenting alls! Vi är många och gör vi det tillsammans är det mindre läskigt!
Förstår dig helt och hållet. Jag var i Stockholm och mötte dessa män som gjorde detta våld mot flyktingarna. Dom kom rakt mot mig och min kompis, 50 män med rånarluvor. Inte visste vi vad dom skulle, eller vad dom skulle göra. Men dom gick bara framåt, mot plattan, skrek inget och sa inget. Det var polishelikoptrar i luften och folk överallt. Då förstod vi inte vad som höll på att hända. Vi gick på bio och senare på kvällen när vi var hemma läste vi på aftonbladet. Att dessa män hade slagit ner ensamkommande flykting barn. Just då ville jag bara att jag hade sprungit fram till alla dessa idioter och skrikit på dom, försökt stoppa dom. Men då hade jag inte varit här idag och skrivit detta. Men hur ska man kunna stå emot detta utan att själv bli skadad?
Kram på dig och ta hand om dig