På er efterfrågan tänkte jag berätta lite om hur det var att springa Tough Viking! Det är ju ett ganska annorlunda lopp och en del grejer är svåra att förklara, men jag ska göra så gott jag kan.
Det finns ett gäng olika Tough Viking-lopp och det jag sprang gick av stapeln i Hagaparken. Totalt var banan 8 km lång och innehöll 20 olika hinder. Alltifrån att springa igenom ett amerikanskt fotbollslag som stod redo att slå omkull en till att simma ut till en kustjägarbåt i den 8-gradiga Brunnsviken… På bilden här kan ni se de flesta av hindren och i filmen från loppet ser man ännu lite mer.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=HMrYGrIX3Mk?rel=0]
För att det inte ska bli världens längsta roman tänkte jag punkta upp min upplevelse lite:
Loppet verkligen en teamgrej för mig. Jag sprang ju tillsammans med några kollegor från jobbet och utan dem hade jag aldrig gjort det. Vi tog oss igenom hela banan tillsammans, väntade in varandra, hjälptes åt att komma över hinder och peppade att köra på. Jag hade inte klarat det här själv, då hade jag garanterat gett upp efter tio minuter…
Jag klarade inte alla hinder. Många frågade mig efteråt om jag fixade alla moment på banan och nej, det gör långt ifrån alla och således inte jag heller. Exempelvis hindret där man ska klättra upp i ett rep och ringa i en klocka högst upp, det kräver ganska mycket styrka och teknik. Men är det saker man inte klarar får man göra straffarmhävningar/burpees som funktionärerna delar ut åt en, så det går inte att fuska sig igenom och på så sätt vinna. Självklart hade jag ju velat fixa alla hinder utan att trilla ner och så, men då hade jag behövt träna mycket, mycket mer! Nu slutade det väl med drygt 100 olika armhävningar istället, hehe. Mitt mål var hela tiden att ta mig igenom banan, inte springa på någon rekordtid eller så.
Det var en riktig utmaning, både fysiskt och psykiskt. Som person är jag verkligen ingen äventyrare, jag är ganska feg när det kommer till sådant. Att hoppa från hopptorn, stå på händer och bada i kallt vatten är saker som jag gärna undviker. Nu fick jag verkligen utmana mina rädslor och våga släppa taget – något som faktiskt var väldigt lärorikt och stärkande. För jag kan ju klättra upp på en 10 meter hög ramp och glida ner rakt i iskallt vatten, även om det är läskigt.
Stämningen på området var peppad. Mycket publik på plats, uppmuntrande och snälla loppdeltagare och bra funktionärer gjorde att loppet kändes lite som en folkfest. Om än en mycket lerig och tuff sådan. Jag är också evigt tacksam för att solen sken på oss, det hjälpte när man klev upp ur isvaken och skulle springa vidare.
Man kan tyvärr skada sig… Ja, är det väl oundvikligt att nämna det faktum att jag slog i huvudet på ett av hindren och fick en lätt hjärnskakning. I ett sådant här lopp är det givet att vissa skador inträffar och man får ju hela tiden ta ansvar för att känna efter hur man mår. Nu kände jag inte av min skada ordentligt förrän efteråt så jag körde ju på och fullföljde loppet, men hade jag velat bryta fanns det gott om funktionärer på plats och även sjukvårdare inom räckhåll.
Vill jag göra det igen? Just nu, nej! Mest för att nästa lopp i Stockholm är nästan dubbelt så långt (15 km) och det känns lite väl tufft. Och för att även om jag gillar utmaningen, känslan efteråt och är stolt över att jag tog mig igenom så är den här typen av lopp inte riktigt min grej. Att ha gjort det känns grymt men nästa utmaning får nog bli något helt annat! Är ni sugna på att köra så tycker jag ändå att ni ska satsa. Teama ihop er i ett bra lag, träna tillsammans och ge järnet!
varit nyfiken på hur du sett på loppet och allt runt omkring eftersom du sagt att det var inte var din grej. sjukt grymt att ta sig igenom det! <3
är så imponerad av detta!
Tack, jag känner mig faktiskt lite impad av mig själv så här i efterhand… 🙂
Wow! Grymt av dig! Tränade du på något särskilt sätt innan, förutom att springa och gå på gymmet? Det känns svårt att förbereda sig för hindren… Speciellt 10 000 volt-hindret, hur var det? Verkar ju sinnesjukt att man ska springa igenom trådar/rep med el i?! iih. Det här loppet verkar mycket jobbigare (tror jag) än det i Göteborg som skulle vara aktuellt för mig isf nästa år… Jag är ändå liiite, liite sugen, för att det vore så coolt efteråt 🙂
Jag tränade fem timmar med en PT också, utöver löpning och egen träning på gymmet. Men det var ingen träning som var speciellt inriktad på att klara hindren utan mer för att bygga upp min styrka och stabilitet. Vill man träna något som hjälper en att klara hindren lättare så tror jag att CrossFit är bra, det är det en del på mitt jobb som tränar i alla fall. Gällande elhindret så får man springa förbi också om man tycker det är otäckt och i och med att jag hade slagit i huvudet ville jag inte chansa utan sprang bredvid. Så jag kan inte säga precis hur det känns, men många säger att det är mer obehagligt än smärtsamt. Jag tror absolut du kommer klara det, särskilt om du börjar träna nu och gör dig redo. Känslan efteråt gör helt klart att det är värt det! Kör hårt!
gud allt låter som en himla mardröm för mig! men SÅ imponerad av dig att du utmanade dig själv.
Ja, det var långt ifrån någon fridfull promenad men SÅ härlig känsla att ha fixat det!