Längst fram i fören

Det är kväll och vi bestämmer oss för att ro ut på sjön. Dagen har varit magisk, fylld med sol och värme och ännu är den inte slut. Vattnet ligger stilla och solen är sakta på väg att gå ner över båthuset. Samma plats som vi, våra föräldrar och även deras föräldrar så många gånger vistats på.

Jag tar platsen längst fram i fören. Som vanligt. Har man alltid varit yngst har man alltid fått sitta i fören. Och fastän jag är gammal nu, faktiskt tjugotre, så är jag fortfarande sex år yngre än du och därför är det självklart att den platsen är min. Inombords hoppas jag att det alltid ska vara så. Att jag alltid ska få vara sex år yngre än du och ha platsen längst fram i båten.

Du säger att du mår bra nu, bättre än någonsin, och det är jag evigt tacksam för. Det finns ju så många saker vi måste hinna med. Även om resan redan varit lång och fylld med spännande och magiska och oväntade händelser så har vi ännu fler år kvar att uppleva.

Vi pratar om framtiden. Om en vecka flyttar ni. Lämnar landet, byter kontinent och liv. Men var vi än bor i världen kommer det här alltid vara platsen vi återvänder till. Platsen som vi besöker varje sommar. Precis som våra föräldrar och även deras föräldrar gjorde.

Det är en av sommarens finaste kvällar. Vi ror över det spegelblanka havet. Jag sitter i fören som jag alltid har gjort. Och allting är precis som det ska.