Jonathan Johansson

Jag har under åren utvecklat en egen recensionsmetod för när jag går på konserter. Den platsar säkert inte i någon seriös och fin musiktyckartidning men för min egen del så tycker jag att den fungerar alldeles utmärkt. Metoden baseras på en känsla, den där känslan av att det går en rysning genom kroppen och håret på armarna ställer sig upp för att musiken jag upplever är så bra. Visst, en eller två sådana rysningar räcker för att tala om att jag gillar en konsert, men när de blir så många att jag slutar räkna, då vet jag att det är riktigt riktigt bra.

Igår var jag på en konsert med Jonathan Johansson och redan under första låten Intro kände jag att det här kommer bli en såndär otroligt bra konsert. Faktum var att jag kände mig nästintill nöjd redan efter den öppningen bara för att det var så magiskt. Men sedan följde drygt en timme med flera fantastiska låtar. Det var välspelat med ett riktigt tight band, Jonathans röst var perfekt och texterna som jag gillar så mycket kom verkligen till sin rätta. Under sjukhusen, Redan glömda, Ingenting stort och En hand i himlen blev några av kvällens favoriter. Och jag slutade räkna rysningarna tidigt under konserten.