Miles apart, close by heart

Det finns stunder då jag är ofantligt glad att jag lever på 2000-talet. Som igår natt när jag satt och pratade med Anna i New York och Karin i London på samma gång. Med webkamera, mikrofon och små internetspel att spela – ja då kändes det nästan, nästan som om de vore här i min lägenhet i Sverige igen. Det är otroligt hur tekniken utvecklats och att långa handskrivna brev och knastriga telefonledningar faktiskt kan kännas härligt avlägset. Dock kvarstår vissa triviala problem, som det här med tidszoner. Att matcha ihop tre olika kan vara lite klurigt när alla går i skolan eller jobbar på dagarna. Det blir lätt att jag sitter och pratar till tre, fastän jag ska upp klockan sju dagen därpå – men det är det värt! Ett uns av verklig kontakt med saknade vänner kan få mig att stryka vilken sovmorgon som helst.