Etikettarkiv: sommardagboken

 

De tunga fönsterluckorna stänger ute allt ljus i rummet, ändå vet jag att solen strålar där utanför när jag vaknar vid sju. De andra sover än men jag tar med block och penna och smyger ut – hur väl man nu kan smyga i gamla italienska stenhus med tjocka knarrande dörrar och tunga beslag… Jag slår mig ned vid den första uteplatsen med utsikt över hela dalen. Humlorna surrar i lavendeln, fåglarna kvittrar i trädens kronor och tryffelhunden Trilly kommer snart och lägger sig vid mina fötter.

 

Ibland kan det kännas så platt att prata om platser och dess skönhet, men just nu måste jag. För det här är ett av de vackraste ställena jag bott på. Beläget i en grönskande sänka, bland solrosfält och vinodlingar, med dignande fruktträd och välbevarade stenhus. Här går djuren omkring fritt. Väldigt fritt. När vi slog upp dörren igår stod en åsna utanför och ville kika in i vårt sovrum.

 

Varje kväll serveras vi en stor middag tillagad på omgivningens råvaror. Pasta med egenjagad tryffel, caprese på trädgårdslandets tomater med en egenproducerad olivolja, bruschetta med späda sparrisstjälkar skördade samma dag. Allt smakar himmelskt. Ja, att vara här är en fröjd för alla sinnen, en övning i tacksamhet över allt som är vackert, en uppsjö av stunder att spara på länge, en orgie i la dolce vita.

 

Nu slår kyrkklockorna åtta. Snart väntar frukosten vid långbordet under vindruvsbladen. Snart väntar en ny dag av äventyr och semester. Jag är redo.

 

 

Livets eviga kontraster. Ena dagen sitter jag med min väns tre veckor gamla bebis i famnen, ett och ett halvt dygn senare håller jag min mormors hand på sjukhusets akutavdelning. Jag har gråtit mig fram i 148 kilometer i timmen för att hinna dit, gömt tårar bakom solglasögon och välkomnat regnet som träffar mina kinder, som blandar salt och sött vatten, bildar rännilar ner mot hakspetsen.

 

Ingenting blir som man tänkt sig, det är det enda man kan tänka sig. Det spelar ingen roll hur detaljerade planer jag gör, hur jag stämmer av med olika människor, ska du med? ska du med? ska du med? det blir inte som jag tänkt mig.

 

I skuggan av det riktiga livet är plötsligt fotboll och kvartsfinaler och VM-bragder så oviktiga. De betyder ingenting när det väl gäller. Jag vill ju bara vara där du är, säga hej, fråga hur du mår, berätta om konserten jag var på. Och jag svischar fram genom landskapet, längs gyllene åkrar och förbi blanka sjöar och sedan in i bilen, genom rondellerna och uppför allérna och sist in på sjukhuset, följ röda skyltarna, håll till höger, avdelning F, den lilla salen åt vänster och jag hann. Hela livet på bara några timmar, det händer mig nu.

 

Fotboll. Ju mer jag lär mig desto roligare blir det och jag kommer på mig själv med att googla startelvor, möjliga förutsättningar och gruppspel. Jag har gått från att vara den som undrande säger ”varför gör de inte bara mål?” till att ha livenotiser på Senegal-Japan. Samtidigt vet jag att det är ett sammanhang där jag är en minoritet, där bröliga män alltid tycks låta mest och där kvinnliga reportrar antastas av fans, där rasistiska kommentarer haglar och våldet i hemmen ökar vid en förlust. Det gänget vill jag knappast tillhöra och jag förstår om detta är skäl nog för att avskräcka andra, men visst måste det gå att ändra på? Mitt lag är också ditt lag och det är vi tillsammans som vinner, förlorar och gör det omöjliga möjligt. Bollen är rund, allt kan hända och min puls ökar för varje minut.

 

Jag vet att jag borde lyssna på kroppen men hjärnan skriker om kul och fest och sena nätter, alla låtarna som måste dansas till, alla sakerna som måste sägas, kom så vi upptäcker världen, du jag tror vi flyr rakt in i solen och plötsligt så är klockan halv fem och jag sitter rakt upp i sängen för att lätta på trycket i örat, kvider av smärtan i hörselgången medan jag väntar på att värktablettens effekt ska slå till och jag tänker jajaja, jag ska ta det lugnt alldeles snart, jag lovar, imorgon blir jag bättre, det är alldeles sant.

 

Men först springer vi längs grusvägar till barndomens låtar, there she goes again, dansar som vildar i ett vattenfall, betrakta livets skeende med en tro: kärleken ääär. Gryningen vandrar över ängarna, ett gäng höbalar blir vår scen och vi leker på ett sätt som liksom låtarna tillhör barndomen. Och jag tänker på hur viktigt det är att aldrig sluta, att fortsätta omge sig med folk som plockar fram de största av skratt, som saknar filter och förmaningar, som liksom jag ibland bara måste få dansa med armarna utsträckta över vidderna och på en lycklig rad vandrar vi sedan tillbaka mot ladan där alla andra sover djupt.

 

Jag vaknar tidigt en morgon, långt utanför mina regelbundna sovrutiner. Det är något med ljuset i rummet, det är så annorlunda, så mjukt och varmt, lämnar djupa skuggor på väggarna och jag sätter mig sömndrucket upp i sängen och tar en bild innan jag somnar igen. Väckt av den eviga strävan att fånga detaljer, att spara på allt som är vackert. När jag vaknar igen minns jag knappt vad som hänt men sedan hittar jag den korniga bilden i min telefon och kommer ihåg.

 

Vi stampar mjuk mossa med fötterna, sätter oss bland torv och grenar, springer över släta klippor. Det är lördag och vi är högst uppe på berget med Nyckelviken som utsikt. Vid horisonten ser vi solen sakta sänka sig och sedan höja sig igen. Kväll blir till natt och natt till morgon, allt i takt till en mullrande bas. Bengalernas rök lägger sig som rosa dimma över marken, jag glittrar i natten och livet är som på film. På morgonen vandrar vi hem över Skanstullsbron, fåglarna kvittrar lyriskt och jag plockar med mig grenar av smultronjasmin. När jag vaknar igen ser jag skimrande spår på kudden och min lägenhet luktar tungt och sött.

 

Jag skriver till dig men du skriver inte tillbaka. Ibland tänker jag att även tystnaden i sig är ett svar. De osagda orden och uteblivna handlingarna säger mer än ett enkelt ”hej”. Och jag kräver inga handskrivna brev inga romaner inga telefonsamtal inga fysiska möten. Allt jag vill ha är en känsla av omtanke, vetskapen om att du ser mig som jag ser dig. Jag saknar vår jämlikhet.

Kommer ni ihåg sommardagboken? Jag skrev den förra sommaren, ett inlägg varje vecka med lösa tankar och funderingar kring sådant som hände och kanske allra mest sådant som kändes. I vilket fall tänkte jag att den skulle få komma tillbaka i år, bli en följeslagare genom dagar av värmebölja och myggbett. Här är del ett.

 

 

Jag känner mig som ett sommarlovsbarn när jag knäpper fast hjälmen under hakan och sätter mig på min pappas gamla cykel. Jag har plockat fram den ur förrådet, fyllt de platta däcken med luft och nu trampar jag längs asfalterade vägar genom Enskededalen, förbi Skogskyrkogården, längs med kolonilotterna. Inga människor syns till och jag ger upp för frestelsen att sjunga med till musiken i mina öron. Till en början lite tyst och försiktigt, men sedan skrålar jag rakt ut: ”OAOAE vi förlorade” om och om igen, blir till en stämma i kören, struntar i om någon hör. Tramporna spinner under mina fötter, det går snabbt, jag är fri.

 

Vattnet i sjön är mjukt och coca-colafärgat. En tjugotvågradig omfamning (håll mig, åh ingenting) och jag sträcker ut min kropp, låter hundrasjuttioen centimeter plöja rakt fram, renar mig, rensar huvudet. Folk frågar mig ibland varför jag gillar Stockholm så mycket och jag tänker att det här är en del av sakerna. Att efter fem år i staden fortfarande kunna upptäcka nya platser, den konstanta närheten till vattnet och att jag tillåts göra saker själv, på egen hand, utan att ifrågasättas.

 

Jag kommer på mig själv med att hänvisa till ”i början av sommaren” och syfta på en period för ett par månader sedan, innan jag inser att början av sommaren är nu. Kalendermässigt är den knappt igång. Kanske kommer vi prata om maj 2018 som ett fenomen? ”Minns du värmen?”, kommer vi säga. ”De många soliga dagarna, hur vi slutade läsa prognoserna, gräset som var knastertorrt under fötterna?”. Jag hoppas vi säger det med samma nöjdhet som man pratar om högtrycket under fotbolls-VM 1994 och inte som en startpunkt för en tid av något ont.

 

Min kropp luktar salt och svett. Håret är tovigt, huden fläckig av damm och grus, naglarna har svarta kanter. Tanken på konferenssamtal, viktiga möten och kontorslandskap känns så främmande… Ska jag verkligen behöva gå till jobbet i morgon efter den här helgen som har känts evighetslång? Jag är ju ett sommarlovsbarn på jakt efter sol och äventyr.