Det är början av januari och vi är i New York, kalendern har just skiftat till 2019 och konfettin fastnar fortfarande under strumporna där hemma i lägenheten. Vi går på vintagerunda i Brooklyn och tar Norman Ave där våra favoriter ligger bekvämt på rad. Jag köper en blus och en klänning och efter en stund bär vi alla på prasslande påsar.
På eftermiddagen tar vi tunnelbanan till Manhattan. Stannar till på Grand Central Terminal och försöker fånga den massiva byggnaden med valv och stjärnhimmel på bild. Det är omöjligt. Vi fortsätter till New York Public Library och tittar på folk som studerar (och folk som bara prokrastinerar genom att spela candy crush) i de pampiga läsesalarna
I kvarteren runt Times Square är det svårt att gå, så mycket folk i rörelse och varje rödljus blir en blodpropp i trafikvenerna. Efter en snabb titt på skyskrapor och neon slår vi oss ned på en kinesisk restaurang som serverar magiska dumplings fyllda med varm buljong.
Mätta och belåtna avslutar vi onsdagskvällen på Broadway med musikalen Anastasia. Den är bra men inte exceptionell som jag råkat vänja mig vid att musikaler ska vara, kanske en orimlig förväntan trots allt. En flicka tre nivåer framför oss har ett diadem med enhörninshorn på som sticker upp likt ett spjut från raden av människohuvuden. Ömsom charmerande, ömsom frustrerande.
Nästa dag välkomnar vi ljuset med solhälsningar i en välfylld yogasal. Det är precis så härligt flummigt och det här hade kunnat vara en scen i Girls-komiskt som mina fördomar om donation-based drop-in yoga classes i Brooklyn är. Precis vad vi behövde där och då.
Vid lunchtid åker vi in till Manhattan och högst upp i en av skyskraporna där vi bokat bord för lunch. Kanske mer för utsikten än för maten om vi ska vara ärliga, men vi skålar i vin och låtsas att det är Eriks födelsedag eftersom den fick firas på ett försenat flyg några dagar tidigare.
Genom kikare spanar vi på Frihetsgudinnan och det är oundvikligt att inte känna sig liten i världen när man står här uppe. Hissen som tar oss 60 våningar ner får det att susa i kroppen och jag tänker att det är både höjdskillnaden och litenheten som är orsaken.
Vi passerar minnesplatsen för 9/11 och stannar till en stund. De två stora hålen känns som djupa ärr på jordens yta, som en konstant påminnelse om saknaden.
Nästa stopp blir desto ytligare. På Glossier är allt så välförpackat och genomtänkt, som om det vore en förstklassig studie i hur man visualiserar ett varumärke och jag kan inte låta bli att imponeras. Kanske allra mest av den automatiska lilla maskinen som levererar ens beställning som på ett löpande band. Vi besöker några affärer till innan vi åker hem på kvällen och äter upp ostarna vi glömde äta på nyår tillsammans med en massa annan plockmat.
På fredagen låtsas jag vara en local citizen genom att gå och sätta mig på ett fik med min dator och påbörja min slutuppgift i konstkursen. Anna gör mig sällskap och vi har två effektiva timmar innan vi ger efter för roligare saker.
Tidigt på kvällen har vi bokat en tid på The Cauldron, ett barkoncept där man iförd mantlar får blanda sina egna brygder med hjälp av magiska ingredienser och speciella verktyg. Själva drinkarna smakar ganska mycket happy hour på charter, men processen är väldigt rolig och vi räknar noga varven vi ska röra medurs eller moturs samtidigt som vi säger rätt ord.
Efteråt möter vi upp några fler och går till en italiensk restaurang och beställer in stora tallrikar med pasta att dela på. Till sist avslutar vi kvällen på en liten ölbar med massor av specialsorter innan vi kilar hemåt.
På lördagen, som även är den sista heldagen för min del, bestämmer vi oss för att gå på brunchbio. Filmen som visas är Sleepless in Seattle, en klassiker som ingen av oss märkligt nog har sett. Vi beställer bloody marys och breakfast burritos (som jag sedan försöker återskapa hemma) och sjunker ned i de djupa fåtöljerna. Efteråt går vi på marknad men när vi inte orkar med regnet längre sätter vi oss på en bar och dricker irish coffee och spelar spel.
På kvällen har vi bestämt oss för att äta shabu shabu, en av våra favoriträtter som kan beskrivas som en japansk hotpot där man tillagar sin mat själv i olika kokande buljonger. Restaurangen vi äter på har en såsbuffé med 27 olika såser samt en stor maskot som kommer in och sjunger varje gång någon fyller år, en ganska vanlig företeelse skulle det visa sig.
Efteråt får vi feeling och hamnar på en koreansk karaokebar där vi bokar ett rum bara för att boka det igen när vi inser att en timme går alldeles för snabbt. Och även om vi hann med en rejäl söndagsbrunch innan det var dags för mig att åka hem är det euforisk skriksång i mikrofoner till Taylor Swift som får avsluta detta inlägg och så även min resa till New York.
