En diskussion på jobbet, en helt vanlig tisdag någon gång i oktober. Vi pratar målgrupper och stereotyper, kommer in på begreppet hipster. Finns det ens längre? Har det inte blivit så urtvättat och generellt att det nästan upphört existera? Jo, så måste det vara.
Men om man inte vill kategoriseras som hipster längre, vad vill man då vara? Frågan ställs till mig. Jag stannar upp, funderar ett slag. Vem skulle jag egentligen vilja vara om jag fick välja fritt? Hm… Så kommer jag på det.
Rockgubbe.
Det är ju självklart. Man vill vara en medelålders man som åstadkommit något kreativt och nästintill geniförklarats. Man vill spela gitarr, dricka whiskey, skriva något, en bok kanske. Bära skinnjacka och scarf och dyra solglasögon, även när det är mulet.
Jag förstår att det är en illusion, men det finns något härligt i den där stereotypen som är så långt ifrån min roll idag. Något säger mig att Mauro Scocco aldrig står framför spegeln och tänker på avståndet mellan sina lår, Ulf Lundell bryr sig inte det minsta om färgskalan i sin Instagram-feed och ingen skulle någonsin kritisera Peter Lemarc för att han dricker komjölk och inte havremjölk.
Rockgubben är raka motsatsen till den lifestyle-värld jag lever i, som alltid är på jakt efter det perfekta, härliga, lyckliga, vackra. Han är omtyckt men obrydd, kreativ men kravlös. Det är han jag vill vara.
Så från och med nu ska jag börja ta suddiga, gultonade Instagrambilder, äta Biff Rydberg om tisdagarna och skriva låtar vars titlar enbart är ett kvinnonamn. Sarah, Jackie, Nelly, Isabella, Cecilia, Katarina, Evelina, Tess… Tack för inspirationen, jag börjar nu. Hylla mig när jag är fyrtio och snyggare än någonsin.
