Paris alltså. Det var magiskt. Tre långsamma men fullmatade dagar i strålande sol och min systers bästa sällskap. Jag fotade massor och ska snart berätta mer, men eftersom jag strulat till mitt Adobe-login kan jag inte öppna Photoshop för att redigera några bilder och i väntan på att jag styrt upp det tänkte jag att vi skulle prata om något helt annat. Nämligen känslor.För bara några timmar efter att jag kommit hem från min semester vaknade jag med en specifik känsla i bröstet. Det sker så pass sällan att jag lyckas bli förvånad varje gång och intensiteten är ganska varierande den med, ibland knappt märkbar. Men plötsligt är den ändå där. Känslan som jag valt att kalla ”inget är dåligt men allting är skit”.
Det är en högst irrationell känsla som tar över min kropp, kanske nån gång i kvartalet under ett eller ett par dygn, och styr om alla tankar. Fastän allting är bra på pappret och livet är fritt från direkta olägenheter, så känns det liksom bara… uselt.
Först kommer den kreativa ångesten. Inget jag gör blir bra, jag ifrågasätter varför jag ens jobbar med reklam, allt jag skriver är kasst och jag vill hellre gömma mig under ett konferensbord eller smälta in i heltäckningsmattan än att behöva presentera mina tankar och formuleringar. Sedan kommer självföraktet. Jag är en dålig människa, varken särskilt snäll eller trevlig, mina vänner borde inte tycka om mig, jag pratar irriterande, är knappast vacker och allt jag gör är fel på ett eller annat sätt. Sist dyker oviljan till att göra något upp. Jag vill enbart ligga raklång i soffan i mitt släckta vardagsrum och lyssna på poddar, helst inte prata med en enda människa, sitta tyst i ett hörn med hörlurar på och undvika alla sociala sammanhang.
Allt detta drabbar mig som en tung våt filt som jag tvingas släpa runt på. Som jordens mest gigantiska offerkofta och det värsta är nästan att känslan är så orimlig och irrationell. Jag kan inte förklara varför jag känner som jag gör för jag vet ju innerst inne att det inte är sant, ändå känns det så tydligt. Det spelar ingen roll hur många peppiga ”jo, men du är ju visst bra/duktig/fin” jag får för det kommer ändå inte gå in. Jag har fullt upp med att älta allt eländigt.
Det finns bara ett sätt att bli av med känslan och det är att vänta ut den. För rätt vad det är så är den borta. Det kan ta en dag eller kanske två, men den försvinner alltid och det blir nästan bisarrt att tänka på hur den kändes. I morgon när jag vaknar vet jag att jag kommer ha glömt alla detaljer, kanske till och med ångrat att jag skrivit det här inlägget, för då är känslorna så distanserade och redan nu märker jag hur de har mildrats. Kanske är det vetskapen om att jag satt ord på allting, delat en av mina sämsta känslor med en massa folk jag inte känner (och ännu värre: folk jag faktiskt känner) som gör att det känns bättre. Vad vet jag?
Det enda jag säkert vet är att känslan kommer komma tillbaka, antagligen när jag minst anar det, men nu slipper jag den på ett tag. Och kanske finns det någon mer som känner igen sig? Som också har stunder då inget är dåligt men allting är skit? I så fall är vi ändå flera. Nu ska jag sova och vakna till en ny dag. Jag hoppas att ni också vaknar på rätt sida.
Så träffsäkert! Känner igen mig i exakt allt du skriver här. Har inte heller några tips, utan väntar också bara ut. Tack för ännu en fantastisk text.
Jag känner också igen mig precis. För min del är det troligtvis pms för när det kommer är det alltid före mens.
Känner också igen mig i allt! För mig är det årlig vårdeppighet och möjligen PMS, men relaterar till varje ord du skriver.
Jag förstår precis hur du menar. Jag har från och till dragits med den känslan under flera år. Den enda trösten är att jag på senare år lärt mig att känslan till slut går över. Det är inte för evigt. Tack för att du delar med dig.
100% exakt så, exakt just nu. Inte en underbar upplevelse direkt. Skönt i det osköna att vi är fler som känner samma sak i alla fall. Kan känna mig så himla ensam i den känslan.
100% exakt så, exakt just nu. Inte en underbar upplevelse direkt. Skönt i det osköna att vi är fler som känner samma sak i alla fall. Kan känna mig så himla ensam i den känslan.
Vill inte säga mer än att jag också vet hur detta känns.
Har känt PRICK (no pun intended, elr?) samma sak de senaste 2-3 dagarna. För mig innehåller den också en väldigt stark känsla av att inte vilja, typ… synas. Känner mig ful och obetydlig och allmänt krisig. Vet ju rent logiskt att det går över men att veta att andra också känner så här ibland hjälper helt ärligt mkt mer nu när jag är i det. Tack för att du delar med dig!!
+1 på den. När jag är mitt uppe i värdelöshetskänslorna så känns det alltid som att resten av mitt liv kommer va bajs. Efter en dag eller två så känns det alltid bättre och då är jag alltid lika förvånad över att det gick över.
Känner igen mig SÅ mycket av det här (en liten släng av den känslan dök faktiskt upp för typ en timme sen). Så bra sätt att formulera det på, du är så bra på att sätta ord på känslor <3
Känner så igen mig i känslan, får den också några gånger per år och då är det alltid några dagar före mens = pms. Tog ett tag innan jag insåg och kopplade ihop det, men nu när jag vet att det ”bara” är pms så känns det lättare att uthärda på något sätt.
Relaterar så hårt till det här. Tack för att du sätter ord på det. För mig händer det nog var/varannan månad i mindre skala men typ var tredje gång brukar vara värre. När man är golvad av sitt eget självförakt
ohja, känner igen mig! det är en så obehaglig känsla, ångesten river runt och jag får lust att krypa ur mitt eget skinn. för mig händer det precis innan mens, men inte varje gång utan kanske var tredje månad. och precis som du säger, det är bara att rida ut skiten. imorgon är en ny dag. stor kram!
Du är verkligen inte ensam Julia! Och det känns befriande att du skriver om det. Jag känner så här, oftast i samband med de gånger min pms är värre än vanligt, och det är aldrig kul. Tack för att du lyckades sammanfatta känslan med en mening. Och jag hoppas den släppt för dig nu!
såååååån igenkänning!!!! brukar lyssna på johannes räihäs låt Thom och det hjälper, tiiips!
mitt i prick.