Alfred & Martina

För en månad sedan gifte sig min lillebror Alfred med sin fästmö Martina. ”Oj, hur känns det när ens lillebror gifter sig före en själv?” frågade många. Och jag kunde bara svara ”bra!”. Det de hade och har tillsammans, är så mycket mer än jag tidigare erfarit. Det är en övertygelse, som både syns och känns. Och det finns något väldigt fint i den övertygelsen. När jag själv knappt kan välja vilken pizza jag vill ha från menyn så står två personer där och lovar att för alltid och för evigt dela sitt liv med varandra och det är bara så självklart. Att få vara med och dela deras dag är ett av mina finaste minnen från denna sommar och jag inser nu att bara en bråkdel finns med här på bild. Så för att jag inte ska glömma och för att ni ska få ett litet större sammanhang:

 

• Timmarna innan med förberedelser. Hela familjen som trängs framför spegeln i badrummet, hårfix och fotografering på trappan. Samma trappa som vi ställt upp oss på när vi började första klass och tog studenten.

• Ingångsmarschen i kyrkan till en instrumental version av Håkan Hellströms Valborg. Det är klart man förväntar sig bra låtval och skickliga musiker när ens bror läst tre år på musikhögskolan men detta var något utöver det vanliga, så många gåshudsminuter. Och så utgångsmarsch till Beyoncé, såklart. Vad annars?!

• Vigseltalet av pastorn, så personligt och fint och värmande. Jag skrev genast upp ”lär känna en pastor ordentligt innan det är dags att gifta sig” på min todo-list, för att ha någon där framme som verkligen känner båda gör ju sådan skillnad.

• Alla talen och hyllningarna och bilderna och låtarna och filmerna och tårarna. Det var som om det aldrig skulle ta slut, men jag tänker att det är så när många vill visa sin kärlek till brudparet.

• Det fina i att få lära känna en ny familj, att se sin släkt utökas med ett gäng fantastiska personer.

• Farvälet i den ljumma sommarnatten. En lång rad av människor med tända ljus i augustimörkret och så de två, hand i hand, mot nya äventyr.