När jag vaknade låg en tjock dimma utanför fönstret, men i huvudet var allting klart. Inga grumliga tankar eller bultande tinningar, bara en skärpa och ett ljus. Efter fem dagar av förkylningssymptom där jag isolerat mig i lägenheten, inte träffat en enda människa och som längst förflyttat mig ner till soprummet och tillbaka, var jag nu åter i verkligheten. Meddelandet i telefonen rapporterade att mitt test var negativt och halsen hade slutat ömma.
Det är en märklig tid vi befinner oss i när en tillsynes helt vanlig förkylning får en att ställa in helgens planer, boka om tågbiljetter, låsa in sig i lägenheten och börja äta av konserverna i skafferiet. Men vem är jag att inte följa direktiv och ta allt på största allvar? Desto skönare framstår kontrasten efteråt dessutom. För när jag vaknade var det med ett pirr i benen. Jag fullkomligen trånade efter frukt- och grönsaksdisken på Ica, längtade efter att få bära riktiga kläder och lämnade lägenheten med små, men innerliga, hoppsasteg.
Och ja, det där lilla inspirerande pirret, eller snarare avsaknaden av det, är kanske anledningen till varför det varit lite tyst här ett tag. Men det blir ju så ibland och då väntar man och känner efter och väntar lite till och så vaknar man och det är tillbaka. Man är tillbaka. Jag är här. Hej hej!
Välkommen åter!
Välkommen ut ur dimman <3
Välkommen tillbaka 🙂
Haha, åh, håller så med dig. Har varit sjuk i 10 dagar och herregud vad jag suktade grönsaker och frukt. Fullkomligt skallade mig in på affären och GICK LOSS! Konserver i all ära men jag kommer nog inte vara långlivad när ryssen kommer, jag vill ha mina färska grönsaker.