Några tankar om att byta plats och varför jag ogillade det som barn…
Spänningen låg över skolgården. Jag visste att när rastklockan ringde in och vi återvände till klassrummet, då skulle inget vara sig likt. Vi skulle nämligen få nya platser. En förväntan fanns i luften, spekulationerna haglade, alla var nyfikna. Alla utom jag.
För jag visste att det skulle bli precis som vanligt. Jag skulle bli placerad intill någon av de stökiga killarna. Tobbe, Danne, Jonte… Någon av de som hade svårt att sitta still, som svor högt under lektionerna och kastade stenhårda suddgummin tvärsöver klassrummet.
Jag var lugn och snäll, sade man. Jobbade koncentrerat och hängivet. Skulle ha en positiv inverkan på de som satt bredvid. Det var så man sa. Som att läshuvud och intresse var något som bara smittade, som att det var en gåva jag hade och friskt kunde dela med mig av.
Allt jag ville var ju bara att räkna klart matteboken först av alla, få sitta med ett lexikon uppslaget och forska om sälar eller skriva långa meningar med substantiv, adjektiv och verb. Jag älskade att lära mig saker, hungrade efter kunskap och jobbade under tystnad.
Att sätta mig bredvid någon som när som helst kunde låtsats-smälla igen bänklocket över mina fingrar, ritade snoppar i hörnet av böckerna eller hela tiden sneglade över min axel för att skriva av – det var ett straff för en sjuårig Julia. Ett straff jag kom att tilldelas varje gång det var dags att byta plats.
Och det är konstigt, för lika lite som det var de stökiga eleverna det var fel på utan inlärningsmetoderna som alls inte passade dem, lika konstigt var det att lösningen på problemet skulle vara att sitta bredvid elever som jag. För bådas skull.
Så varje gång jag befinner mig i en liknande situation numera, placerad bredvid någon man för att sprida lugn och trivsel, för att göra hans jobb lättare på min bekostnad (för jo, det händer även idag) – då blir jag irriterad och sedan reser jag mig upp och byter plats. För att jag kan. För den lilla Julias skull. För att jag har bättre saker för mig än att se till att män håller sig i skinnet. Skriva snygga meningar till exempel. Så det så.
Alltså heja! Så irriterande att "lugna" barn alltid ska placeras ihop med "vilda" barn för precis som du säger så hjälper det ju inte någon…
Jag känner igen mig så väl i detta! Jag minns att det var en sån befrielse när jag började högstadiet och jag fick sätta mig var jag ville i klassrummet och slippa vara en mänsklig ljud- och stötdämpare i klassdynamiken. Jag vet inte om lärare som placerar "duktiga flickor" vid "stökiga pojkar" vet om hur mycket det påverkar oss som bara vill sköta vårt och slippa sudden som viner kring öronen, tjuvkikandet på svar och den ständiga vaksamheten eftersom man inte vet vad buspojken bredvid kommer hitta på. Jag blir faktiskt ledsen av att tänka på hur åsidosatt jag kände mig under de åren, det kändes som att mitt välmående och mina studier offrades av läraren för att andra inte kunde sitta still. Det har ju tagit tid att vänja sig av med att finna sig i att alltid tänka på gruppdynamiken och använda sig själv som sköld och medlare.
Så bra skrivet! Känner igen mig. Bra det du gör i det vuxna livet!
Heja! Tycker att det är SÅ bra att du vågar tänka på och göra vad som är bäst för dig.
SÅ SÅ SÅ bra skrivet. Jag är helt för bestämda platser. Eller liksom. Hela låg- och mellanstadiet var jag tjejen som blev placerad för att se till att killarna skärper sig. Likadant varenda jävla grupparbete under hela min skoltid. Men under högstadiet var jag jätteutstött och för mig var de bestämde platserna och grupperna en räddning. Men likväl var det min uppgift att få de stökiga killarna att göra något. Fy fan vilket jävla tankesätt.
Så himla bra skrivet! Känner så väl igen mig då hela låg- och mellanstadiet var en ständig oro över vem man skulle få sitta bredvid. Jag minns t o m att vi klagade på att det störde oss och får på riktigt svaret tillbaka att de killarna då säkert bara var kära i oss. Hoppas verkligen dagens lärare inte kör på det spåret. Låter tragiskt att det går igen i vuxenlivet, superbäst att du inte ställer upp på det!
Så många tummar upp!!!
Förstår inte heller varför det där skulle vara en lösning…??
Det kunde varit jag som skrev detta inlägg. På exakt samma sätt delades "de lugna och duktiga" flitigt upp i varsin grupp för att sedan få sällskap av bråkigare, stökigare elever som gjorde "grupparbetet" till ett enmansjobb. Jag förstår att tanken är att "få med alla på tåget", men är inte det just pedagogens arbete? Inte 7-åriga, 11-åriga, 14-åriga, 18-åriga jag?
Och var kommer egentligen MIN hälsa och välmående in i bilden? För en person med ocd, kontrollbehov och prestationsångest blir detta otroligt påfrestande och resulterar i ångestattacker, sömnlösa nätter, och en förstörd relation samt bortblåst tillit till andra människor.
Kan bli så jävla förbannad på detta. Jag var precis som du. Och är. Att jag ska vara någn slags maskot som ska vara med på tåget på grund av att jag är ordningsam, sprider glädje och bra stämning är fan inte okej.
Finns tillfällen då jag satts in i arbetsgrupper enbart för att jag är tjej och att bilden/inlämningen vi ska ha till pitchen behöver bli lite mer jämställd. Självklart har jag inte vetat om detta innan utan har gått dit i tro om att vi, tillsammans, ska jobba med detta. För att vi alla är kompetenta och behövs. Inte för att jag är kvinna och ska utstråla en slags ordning. Fy fan för det.
Ahmen fyfan vad arg jag blir!! När jag gick i fyran fick jag och min bästis byta fucking klass från den som vi hade gått med i hela lågstadiet, för att vi skulle flyttas med två stökpellar. Våra päron gick givetvis i taket över det här, så dom såg till att det aldrig gick igenom. Men det är fan bortom all rim och reson att skolan på allvar tänkte som dom gjorde.
Bra att du står på dig Julia! Så sämst att det fortfarande händer </3
Jäklar vad bra skrivet! Den här borde publiceras som krönika i prick alla tidningar
Sjuåriga Jenny ställer sig upp och jublar i medhåll! Så viktigt inlägg och jag håller med i ovanstående kommentar, detta borde publiceras överallt.
Man tänker inte på hur sådana situationer påverkar mer tystlåtna, fokuserade personer. Bara för att man inte klagar högst är allting bra i skolvärlden tyvärr.
åh vad jag känner igen mig!
Själv var jag inte lugn enligt mina lärare och en manlig lärare sa en gång till mig att jag inte kunde skratta så högt för jag var ju en duktig tjej… Så himla sjukt. Är dock glad att jag inte brydde mig ett smack!
Heja!
Sån härlig text också
9-åriga jag applåderar tyst på insidan (duktig flicka var det ja), och minns gången hon blev så trött och arg på den stökiga kille hon hamnat brevid i ett halvår att hon slog till honom och sen fick dåligt samvete och satt och grät i ett hörn. Vem tror ni fick skulden? Jo, jag såklart. Det spelade tydligen ingen roll att han sagt att han och hans mamma tyckte jag var tjock, eller att han fått medhåll av en av mina "bästa kompisar" i bänken bakom. Slåss får man inte, framförallt inte efter att man fått höra liknande grejer i flera månader, i kombination med en hel massa annat… Suck alltså. Tackar innerligt mig själv för att jag reagerade, även om jag kanske ångrar lite att jag slog honom.
altså!!!! <3 helt perfekt skrevet om et viktig tema som ingen tenker over. har også bedre ting å gjøre enn å passe på menn.
+1 på den alltså. Så bra formulerat!
Yes, vad bra skrivet! Känner verkligen igen mig. Jag var också den tysta och snälla duktiga-flickan som blev placerad bredvid de stökiga killarna för att lugna dem. Jag minns speciellt en gång då en av killarna jag blivit placerad bredvid försökte klippa av en hårtofs på mig. Eller hur läraren kunde hota killarna med att "om ni inte lugnar er, måste en av flickorna komma och sitta mellan er." Det är först nu när jag blivit äldre som jag insett hur fel det var. Ett straff åt båda hållen liksom. Jag hoppas verkligen att det inte är på detta sätt i skolorna idag!
Så bra skrivet. SÅ HIMLA bra skrivet! Heja dig!
Så viktigt inlägg och fantastiskt skrivet! Många snygga meningar <3 Haha nej men fy fan vad det här är onödigt och behöver förändras. Känner igen mig för mycket helt enkelt.
SÅ bra inlägg! Och håller med, hur kan detta någonsin ses vara en lösning på någonting? Förstår inte tankesättet överhuvudtaget?