En av mina vanligaste repliker är nog ”Nej, jag har inte sett den, men jag vet vad det är”. Något jag tvingas leverera i princip varje gång någon pratar om en tv-serie och frågar om jag känner till den. För så är fallet, jag har sett väldigt få serier men har hört och läst så mycket om dem från andra att jag anser mig ha någon slags grundläggande koll ändå. Jag kan nynna introt till Game of Thrones även om jag bara sett ett avsnitt och jag vet att en av huvudpersonerna i Tiger King heter Carol Baskin.
Jag tror att det finns två huvudsakliga anledningar till att jag inte kollar på serier. 1. Jag känner inte att jag har tid. 2. Jag tycker inte det är särskilt kul. Nu när jag jobbar hemma tillbringar jag redan minst åtta timmar av min dag framför datorn i jobbsyfte. Därefter lägger jag ofta en eller ett par timmar på att läsa andras bloggar, skriva på min egen och att scrolla i sociala medier. Att då behöva plocka fram datorn för ännu en skärm-relaterad aktivitet känns inte så lockande och därmed har serierna inte fått någon naturlig plats i mitt liv, något jag själv är helt okej med.
Men så händer det att jag får för mig att kolla på en serie ändå. Alla gör ju det och även om jag kan hänga med i folks konversationer så smått, känns det onekligen som jag missar något. Så efter att tjugo personer oberoende av varandra sagt eller skrivit att en serie är jättebra har mina förväntningar trissats upp och jag slår mig ned för att titta. Och sen infaller samma besvikelse nästan varje gång.
För jag tycker sällan att något lever upp till de där höga förväntningarna. Serien kanske är jättebra – jämfört med andra serier. Men jag som inte har en naturlig rutin och en avsatt tid för att kolla på serier mäter den mot allt jag hade kunnat göra istället. Och då blir det svårare. Är serien bättre än en riktigt bra bok som jag längtat efter att få läsa? Bättre än att baka en morotskaka och äta den med kaffe? Bättre än en långpromenad i kvällssol med en intressant podcast? Eller bättre än att ta fram symaskinen och göra en ny klänning? Ibland ja, oftast nej. Och nu jämför jag den bara med saker som går att göra i karantäntider. Desto svårare blir det sen. Är serien bättre än att träffa en kompis och ta ett glas vin i en bar? En lång och utdragen hemmamiddag? I min värld blir svaret övervägande ofta nej.
Jag började se Normal People för en och en halv vecka sedan och såg klart den igår. Och visst fanns det scener som var fina och starka. Men när jag efter två avsnitt ville ge upp för jag tyckte det kändes som Twilight-romantik för en äldre målgrupp och någon sa att ”efter avsnitt fem kommer du vara fast” så blev jag lite trött. Ska jag behöva se en hel långfilm innan det blir bra? Där började mitt tålamod tryta. Ändå såg jag klart, men utan samma wow-känsla som alla andra tycks ha haft.
Ibland tänker jag att det är jag som är känslomässigt sval inombords. Som inte kan känna lika starkt för det där som alla andra älskar rakt av. Men så är det ju faktiskt inte med böckerna eller låtarna, det är bara serierna. Kanske handlar det om att tv-serier som format inte är något för mig. Det ryms helt enkelt inte i min vardag och min rutin (och det ska vi nog vara lite, lite glada för eftersom jag hellre lägger tid på bloggen till exempel).
Men kanske handlar det också om att vi lever i ett samhälle där det tipsas hjärtligt till höger och vänster. Där den sammanlagda hype som uppstår när alla älskar samma sak faktiskt skapar orimliga förväntningar, i alla fall hos mig. Där jag helst av allt hade velat läsa en välskriven, avvägd, kvalitativ recension istället för tjugo stycken snabba ”jag älskar den, det är det bästa jag sett”. Och kanske är det därför en av mina bästa serier var Veronica Mars som jag slog på av en slump på svt2 en kväll när jag var 15. Utan att ha en aning om vad det var och vad den handlade om, men jag fastnade. Där och då. Och på samma sätt önskar jag att jag kunde få fastna för något igen, utan orimliga förväntningar och känslan av att ödsla tid.
Så tänkvärt inlägg! Känner ibland lite samma med recept som delas på "mat-instakonton", att det till slut går lite inflation i hyllningarna. Jag förstår att en pasta med tomatsås verkligen kan vara 10 poäng, men till slut är det också bara en pasta med tomatsås? Tycker att jag ofta blivit besviken när jag testat att laga vissa grejer som tokhyllats, och känt att.. ja, det var helt okej gott, men inte mycket mer ,typ.
Ja, jag tror det blir lite av ett problem när man hamnar i en bubbla där alla tipsar om samma saker. Hypen blir orimligt hög då, vilket är synd. Samtidigt gillar man ju att både ta emot och dela tips, men det kanske är kvalitet för kvantitet man ska sträva efter.
AMEN!!!! känner EXAKT samma. men jag tänker inte at tjag är känslokall (omöjligt att tänka det, jag kan ju bli berörd av typ exakt allting) utan att såna som du och jag har så… aktiva hjärnor + gillar text? jag känner i alla fall att jag behöver annan input, som böcker eller bloggar, och också mer aktiviteter som är output. jag vill skriva, läsa, måla, baka, laga mat, lära mig allt om ett nytt ämne. är typ alltid aktiv med något. tror många som gillar serier har något slags naturlig stund där de liksom "bara vill få slå på en serie", precis som du är inne på. den har inte hänt mig det senaste decenniet…
obs ingen shaming av att vilja se på teveserier. bara fantastiskt att se ngn beskriva exakt det jag upplever
Haha, ja. Det är nog formatet det är fel på i detta fall. Skönt att höra att det finns fler som är likasinnade!
Hej! Kul att läsa detta. Jag har samma upplevelse att det mesta verkligen inte håller måttet. Och att allt handlar om död och onödigt elände. Håller med dig till viss del om Normal People också även om jag såg den (pga. gravid i v 39 och orkar inte göra så mycket på kvällarna). Så mycket tjafs i flera år över några enkla missförstånd. Även om den var fin och kul att se något romantiskt.
Men om du vill ha tips på sådant som är bra på riktigt (hehe) så kommer det här:
Falsk identitet på svt play. Du kommer bli 100% smartare av att se den. Bra komplexa karaktärer, handlingsdrivet och du hittar inte bättre spänning någon annanstans. Det finns inga goda eller onda människor (möjligen ISIS) utan de handlar efter sin kontext.
Baron Noir på HBO. Samma som ovan även om arenan är helt annan. Kul att se europeisk politisk drama som känns mycket närmare "riktig" politik än den blajiga amerikanska vi matas med överallt.
Marvelous Mrs Maisel. Välskrivet, välproducerat, välpelat och skönt med verklighetsflykten.
Jag var precis såhär fram tills jag hamnade i min första depression och det enda jag orkade göra var att ligga kvar i sängen och bara _titta_. Sen dess tittar jag en hel del på serier, men brukar helt ärligt sällan titta på andras rekommendationer. För det är väldigt sällan någon annan har kunnat ge mig ett riktigt bra tips som jag sedan fastnat för och typ tittat om? Det jag fastnat för mest är antingen sånt som min bästis sagt att "jag nog inte skulle gilla", hehe. Men även där känner jag ofta att det liksom faller runt säsong 3? Och att jag mest tittar när jag mår dåligt. Eller är för trött för att ta in text. Inte för att jag verkligen, verkligen ville titta på serier.
Jag har nog heller inte riktigt helt fattat tycke för konceptet? Väldigt få serier har karaktärer som jag verkligen saknar när serien är slut. Med några få undantag (just nu kommer jag bara på Lucifer), men aldrig som jag saknar bokkaraktärer. Svårt att sätta fingret på det, men det här inlägget var verkligen intressant, och jag tror jag skulle kunna fundera mer kring detta i evigheter, så jag sätter punkt här, hehe.
Det förstår jag verkligen, jag tror den typen av avkoppling när man inte gör något annat än att titta absolut behövs. Jag kan gilla att ligga i min säng och bara lyssna på musik i timmar och känna att det är perfekt. Det handlar kanske bara om att hitta sitt format helt enkelt.
jag tittade mycket på serier för några år sen, men nu känner jag mer som du. Jag vet inte vad det är, kanske att jag hittat tillbaka till läsningen i större utsträckning?
Ändå härligt att hitta tillbaka till läsningen! Jag kollade inte mycket serier förut heller, men har också kommit in i en period nu då jag läser mycket mer och det gillar jag verkligen.
Hej, jag kan bara hålla med! Känns som att man är udda om man inte har sett eller hängt med i "serievärlden", känner också att det finns annat i livet man vill prioritera än att plöja avsnitt efter avsnitt i väntan på att serien ska bli …bra, eller typ, värd att se. Har ofta tänkt att det måste vara fel på mig som inte fastnar för det som alla andra pratar om. Visst finns det serier som fastnat och som jag inte ångrar att jag sett men de är ytterst få.
Tack för en bra blogg. Har följt dig sedan tiden då jag en gång själv hade en, 2006. Kanske är det känslan av att man känner igen sig mycket i en annan person som gör att man återkommer.
Alltid fint att hitta andra med samma perspektiv. Det känns som vi är lite av en minoritet i detta serie-frälsta samhälle, men vi får kämpa på. Tack för en fin kommentar, kul att du läst så länge!
Jag är lite lik dig där. Förutom att ju mer folk trycker på om att jag ska kolla på något ju längre tid tar det för mig att kolla på det.
Håller med om detta! Men för egen del pallar jag ej sånt som folk hyllar. Då blir jag motvals. Normal people kommer jag inte se. Känner redan på förhand att det vore jobbigt att lägga så mycket tid på en serie. Det bästa är precis som du skriver att vara hitta en serie av en slump och älska den!
Ja, känner igen den där tvärtom-känslan. Hoppas du kan hitta en bra slump-serie snart!
mm jag är exakt samma. podd + promenad, bok, läsa andras bloggar, skriva min egen och youtube är min typ av underhållning.
Det låter som bra underhållning i mina öron!
Vilken igenkänning! I mitt fall handlar det om bok kontra tv-serie och då vinner bok i 9 fall av 10. En konstig grej som blivit tydlig nu i coronatider är att ett stort antal av mina vänner säger sig vara avundsjuka på att jag kan försjunka i en bok. Jag hävdar ju att det bara handlar om att de inte har tillräckligt bra böcker (och då menar jag inte frågan om fin- eller fullitteratur utan böcker som man vill sträckläsa). De argumenterar då att de har sådana böcker. Har funderat en del på detta på sistone. Kan det vara så att man har mer eller mindre lätt för att gå in i en fantasivärld? Kanske är det enklare med bildbaserade medier? Utan att lägga någon värdering i det kanske jag föredrar en värld som jag själv skapar och bildsätter.
Veronica Mars ❤️ Vi har säsong 1-3 och filmen på DVD, men har inte lyckats se säsong 4 som kom förra året. Har du sett den?
Ja! Såg den på någon superobskyr fulstream som jag googlade fram, verkligen 78 pop-up-rutor att ta sig förbi för varje avsnitt. Så kan tyvärr inte rekommendera, men kanske går att hitta om man googlar lite? Absolut sevärt!
Jag älskar att du hellre gör annat. Själv har jag tappat annat för serier och mobilen i stort. Tappat läsningen i synnerhet. Så sorgligt. Jag försöker hitta tillbaka men det är ju det här med snabba belöningar…
Det är 100 % till din fördel att du väljer bort serier.
Jag tänker att inget är rätt och fel, vi är alla olika. Hoppas du hittar tillbaka till läsningen snart!
Veronica Mars var och är min absoluta favoritserie, så glad att jag såg den när jag var yngre.
Ja, så bra! En riktig favorit!
Och jag som trodde att jag var den enda som inte fastnade för serier. Har försökt många gånger men varje gång så känns det som jag redan har sett den och kan gissa från början hur slutet av avsnittet ska sluta och gissa rätt 85% av gångerna. Sista serien jag tittade på var War of the worlds och den va lite spännande men väldigt seg och utomjordingarna kändes väldigt bekanta och jag kom på var från när ett utav barnen ville titta på en barnfilm från 90 talet……
Med andra ord det mesta som görs idag är antingen en replay av en gamal serie (bara bytt stad och karaktärer) eller så har de slagit ihop 2-3 filmer o dragit ut på den.
Men för de som uppskattar dem är det kanon.
Jag lägger helre tid på sådant jag kan uppleva 😉
Ja, vi verkar ändå vara ett helt litet gäng som inte är sålda på serier. Jag tänker det är fint att man får hitta de nöjen och format som passar en och lägga sin tid på det. 🙂
jag klämmer sinnessjukt många tv-serier (arbetar med film/tv-rättigheter bland annat så det kan ju också sägas tillhöra mitt jobb), men just vad gäller normal people så fastnade jag inte. läste boken innan och var väl lite sådär halvljum och hade inte tänkt att se tv-serien. men så kom hyllningskörerna och "tv-serien är mycket bättre än boken" och jag tänkte att jag ger det väl en chans. men nä, tycker karaktärerna är för platta, för stereotypa och jag köper inte premissen. skådespeleriet är grymt, men det räcker liksom inte. så du är inte ensam! tror dessutom att folk börjar känna sig lite matta av alla tv-serier som tar upp tid så gissar att vi kommer få se fler miniserier framöver, med en säsong istället för örtio.
Poddar då?
Poddar gillar jag verkligen! Skrev ett inlägg nyligen om allt jag lyssnar på under en vecka och där finns flera podcasts med. 🙂
Kul det ska jag kolla in! 🙂
Så himla härligt att läsa att du också gillar Veronica Mars! Det är min absoluta favvo av alla serier jag sett. Även om du fulstreamde den fjärde säsongen måste jag ändå fråga vad du tyckte om den? Jag såg den också förra sommaren, men har inte haft någon att prata om den med. Tycker förresten ofta det kan göra att en serie blir roligare, att jag har någon att prata om den med.