Hjärtat bultar 116 slag per minut till vilken nytta då

BYE


”Vad gör du?” frågar rösten i mitt öra
och jag svarar att jag går runt kvarteret
trampar varv efter varv för att slippa komma hem
det är tomma gator i mitten av november
och allt är som vanligt igen
andras norm är inte min
vad de har kan aldrig bli mitt
kontorets högsta byggnad har fjorton våningar
det är som gjort för att försvinna ett tag
lägga kinden emot kaklet
krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet
pulsklockans siffror lyser röda
hjärtat bultar 116 slag per minut
till vilken nytta då
smsar henne från golvet
”varför tror jag nånsin att det ska gå bra för mig?”
reser mig upp och återvänder till fyran
kollar i hisspegeln om blicken bär
glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar
efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig och säger
”dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av”
och jag säger att han har rätt
och jag säger inte att jag under hela dagen har räknat minuter
att jag strax ska gå ut och ringa dig
höra allt jag redan förstått
och sedan gå varv efter varv runt kvarteret
det är jag och hundarna i koppel
och det är gatlyktorna och lövblåsarna
en bil med registreringsnummer BYE11X
och det sista vi säger är ”tack och förlåt”
sen hejdå
ok hej

Delta i diskussionen

28 kommentarer

  1. Sån igenkänning i denna text för mig <3 massa kärlek till dig!

  2. Precis så var det tills jag fyllde 33. Jag hoppas att det får gå bra för dig.

    1. Läst din blogg i flera år. GOLVAS av hur jäkla bra du skriver! Vill lix ropa ut på gatan ”läs det här, hon är otrolig”!!!
      Sluta aldrig.

      Kram. Du är inte ensam. Har känt exakt sådär.

  3. Åh vilken stark text Julia </3

    Får jag fråga vad det är för skrivkurs du läser/har läst? Skulle vilja köra nån kurs i vår vid sidan av heltidsjobb för att hitta tillbaka till mitt skrivande.

    1. Tack. Jag läser Kreativt skrivande B, 30 hp på distans vid Mittuniversitet. Tog A-kursen för ett par år sedan.

  4. Åh, så fint beskrivet. Jag känner oxå så just nu. ❤️

  5. Otroligt vad det kändes. Du skriver så fint! Kram!

Lämna en kommentar

Lämna ett svar till Frida Grimborg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *