Hjärtat bultar 116 slag per minut till vilken nytta då

”Vad gör du?” frågar rösten i mitt öra
och jag svarar att jag går runt kvarteret
trampar varv efter varv för att slippa komma hem
det är tomma gator i mitten av november
och allt är som vanligt igen
andras norm är inte min
vad de har kan aldrig bli mitt
kontorets högsta byggnad har fjorton våningar
det är som gjort för att försvinna ett tag
lägga kinden emot kaklet
krypa ihop mellan papperskorgen och handfatet
pulsklockans siffror lyser röda
hjärtat bultar 116 slag per minut
till vilken nytta då
smsar henne från golvet
”varför tror jag nånsin att det ska gå bra för mig?”
reser mig upp och återvänder till fyran
kollar i hisspegeln om blicken bär
glömmer att sorg alltid sätter sig i axlar
efter repetitionen kommer dirigenten fram till mig och säger
”dina armar, de är så spända, om du ska kunna sjunga ut måste du slappna av”
och jag säger att han har rätt
och jag säger inte att jag under hela dagen har räknat minuter
att jag strax ska gå ut och ringa dig
höra allt jag redan förstått
och sedan gå varv efter varv runt kvarteret
det är jag och hundarna i koppel
och det är gatlyktorna och lövblåsarna
en bil med registreringsnummer BYE11X
och det sista vi säger är ”tack och förlåt”
sen hejdå
ok hej
då