Hur var sommaren?
Sommaren var
är
saknaden av ett narrativ
en berättelse utan riktning
en historia utan karaktärer
vad som händer när
en tisdag är en lördag är en tisdag
och det enda sättet att markera tillvaron är att byta plats
fysiska förflyttanden
fötterna på ny mark
vill inte vara här
vill vara där
tills där blir en plats utan syre
förr eller senare tar luften slut
och jag roterar livet genom att skjuta möblerna runt i lägenheten
knuffar soffan skåpet stolen
ställer om
suckar
ställer tillbaka
dagarna går
jag är kvar
kommer inte framåt
kommer hem men inte bort
skymtar skärvor av förändring
vill spegla mig i dem
hålla hårt i dess vassa kanter
göra revor i tiden
bygga något större
forma något nytt
åstadkomma
om det ändå gick att komma
på
ihåg
ifrån
ge mig ett tecken
ett kommatecken
,
tack
en liten paus
ett sätt att skilja två delar i en mening
ett före och ett efter
och kanske vet jag nu
kanske har jag svaret framför mig.
Hur var sommaren?
Sommaren var
är
ett kommatecken
en hållplats att vila på
en ansats inför något nytt
något ännu osagt
den som skriver är jag
vad som händer är allt
må det ske
jag finns.
Känslorna. Det känns.
Oj, aj. Den här kändes som en pil i bröstkorgen, det är precis så här mina tankar gått (och går) kring den här sommaren. Så vackert! Och också fint att vi är fler som känner liknande saker samtidigt.
Sjukt fint skrivet!
Din förmåga att sätta ord på saker är helt otrolig!
Så fint! Ska jag va ärlig är det här en av de bästa platserna på internet ✨
”skymtar skärvor” är en underbart allitteration (väldigt svag för sånt) och resten av dikten är också för jäkla bra. tack!
det sannaste jag läst någonsin. Kände varje ord, du är otroligt Julia. <3
Som alltid njuter jag av att läsa dina dikter. Så vackert!
Wow. Bara wow.
Wow! Så bra
Så pricksäkert!
Så vackert, du är en makalös skribent.
Jag undrar om den är vemodig eller om jag bara läser den med det filtret?
Jag blir glad varje gång jag ser ett nytt inlägg från dig på bloglovin’. Jag önskar att du aldrig slutar 🙂