Någonting händer på stigen hem

 

Någonting händer. Saker förändras. Från basketplanen utanför mitt fönster hörs de svaga dunken längre och längre under kvällarna. Träden på Västgötagatan har fått feta knoppar. Jag ser dem när jag går hem på fredagskvällen. Klockan är strax efter åtta. Jag har precis jobbat klart och promenerar nu hemåt, från Östermalm, via Gamla stan och över till Söder. Sedan några timmar tillbaka har stockholmarna börjat ta sig an helgen. De trängs på barer, står i klungor längs Götgatan, skrattar högt, sitter nära, tiden är deras. Jag drabbas av känslan av att vara en iakttagare. När jag tittar på folket som rör sig hemvant inser jag att jag inte är en del av deras tempo. Vi befinner oss på samma plats men i olika tidszoner. En reflexprydd farbror rastar sin tax. På den lilla japanska restaurangen sitter en ensam man ur personalen och slevar i sig en skål ramen. Jag borde gå dit oftare och äta deras mat. Mina fötter rör sig vant över trottoarerna, skosulorna känner till varje rödljus, varje väggupp, varje genväg. Det är stigen hem. Och någonting händer. Saker förändras. Det som känts ledsamt i dagar, veckor börjar sakta mynna ut. Träden knoppas, basketbollarna dunkar, ett ljus sipprar in. Jag fångar det varsamt. Sen tar jag sats och springer ikapp resten av stan.