Torsdag 16 maj

I snart ett år har min pappa räknat ner. Lagt in timmar i ett excel-dokument och strukit streck på en whiteboard-tavla. Idag är det äntligen dags, sista arbetsdagen och sen: pension. Mamma har ställt upp honom på trappan framför ytterdörren och tagit ett foto, precis som hon gjorde tre gånger under 90-talet, de gångerna då jag och mina syskon skulle gå våra allra första dagar i skolan. Arbetsliv som börjar och går i mål, generationer som möts, cirklar som sluts. Grattis pappa!

 

Fredag 17 maj

Det är kväll, klockan är efter tio och jag trängs i baren, köper öl för vet inte vilken gång i ordningen, har slutat räkna, håller bara koll på när det är min tur. Ett okänt ansikte dyker upp bredvid mig och säger, vet du, jag har följt dig på Instagram ett tag, jag vet vem du är, jag gillar det du gör och jag tackar på artigt vis som jag alltid gör, för det händer inte ofta, men det händer ju och alla är alltid så snälla och trevliga. Men jag kan inte sluta tänka på den konstiga maktbalans som uppstår, hur personen som står bredvid mig har full koll på vilken kökslampa jag har medan jag knappt vet vad hen heter och min första instinkt är att fråga allt, att börja samla information för att jämna ut, men så inser jag att det bara är märkligt, det är inte så det fungerar, så jag tackar igen och tar emot ölglasen från bartendern, önskar en fin kväll och går tillbaka till mitt sällskap.

 

Lördag 18 maj

Jag känner ingen här. Eller jo, jag känner födelsedagsbarnet, men förutom det så är det blankt. Min klänning är prickig och ölburken i handen likaså, herregud så dumt tänker jag, vem matchar omedvetet så? Hade jag känt någon här hade jag kunnat skratta åt det. Nu cirkulerar jag istället omkring i lägenheten, försöker dyka in i konversationer på ett så smidigt vis som möjligt, pratar jobb och utbildning och bostäder med främlingar som heter vanliga saker som Martin och Maria och de har vanliga kläder och vanliga åsikter och ingenting skaver och det kanske är därför som ingenting riktigt fäster heller. Vi pratar stadsdelar och konstaterar att Medborgarplatsen är det farligaste stället i Sverige, där det begås flest brott och jag vet säger jag, jag var med om det bara här om dagen. Och så berättar jag om fem vildsinta fiskmåsar som ätit upp sig på pommes frites och milkshake från det nyöppnade Max, med nästan en meter i vingbredd och som störtdök mot mig när jag skulle gå förbi, som skränade och tog sats med sina vassa näbbar redo att attackera mig och göra mig till brottsoffer och jag ångrar mig så fort jag berättat klart, vad är det ens för story? Gå hem.

 

Söndag 19 maj

Det är söndag och det betyder att jag går på lägenhetsvisningar för så är mitt liv numera. Förra veckan var jag i en lägenhet där jag fick be ett hånglande spekulantpar i köket att flytta på sig så jag kunde se inredningen ordentligt. Den här gången är det inte lika illa men i hela Midsommarkransen pågår en loppmarknad som belamrar varenda millimeter av trottoaren och det är folk överallt, föräldrar med dubbelvagnar och barn i Mini Rodini-kläder, gläfsande hundar, medvetna sneakers, gravida kvinnor som vaggar fram, palettbladssticklingar och en pappa som har en keps som det står kokkaffe på och jag kan inte avgöra om den är ironisk eller helt seriös. Ska jag bo här tänker jag? Bli en del av den utstuderade, up-coming stadsdelen med allt vad det innebär? Ja, kanske. Bara jag inte börjar åka skateboard jag med.