Konsten att lära sig älska fotboll eller: Jag och Kenneth i en total känslostorm

 

Jag har aldrig haft någon stor passion för idrott. Som barn var jag fullkomligt ointresserad av sport och när doktorn på min 4-årskontroll passade en boll mot mig satt jag där bara, helt oförstående. Vad skulle jag med en boll till? Sparka på den? Plocka upp den? Jag och mina föräldrar fick åka hem och träna på att kasta den fram och tillbaka mellan oss. Det är tydligen något som tillhör ett barns grundläggande kunskap att kunna göra.

 

När mina syskon var små spelade de båda i landsbygdens lokala fotbollslag. Det var cuper och träningsmatcher och svettiga benskydd. Själv minns jag mest bara att jag spelade piano och The Sims, byggde kojor och gjorde egna tidningar i Word. Min uppväxt var bra på alla sätt och vis, trots att jag aldrig lärde mig hur man dricker sådär sportigt snyggt ur en vattenflaska utan att nudda korken med munnen. En mikroskopisk men ändå befintlig sorg, än idag.

 

Mitt ointresse för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet fortsatte sedan genom högstadiet och gymnasiet. Visst hände det att jag tittade på någon VM- eller EM-match när Sverige spelade, men däremellan var jag fortsatt obrydd. Tills så en tid för några år sedan. Boendes i Stockholm började jag plötsligt känna intresse för mitt gamla hemlag IFK Norrköping. Kanske var det en smula lokalpatriotism och det faktum att avståndet till staden nu blivit så stort att jag till slut kunde identifiera mig med den. Den var ju trots allt en del av min uppväxt och mitt DNA.

 

Och även om jag som tävlingsmänniska (för tro mig, det behöver man inte vara sportintresserad för att vara) inte har så mycket till övers för medgångssupportrar, så tror jag att det kan ha varit i samband med Norrköpings guldsäsong 2015 som allt verkligen tog fart. Detta i kombination med att en av mina kompisar fick ett jobb som gjorde att hon var tvungen att lära sig en massa om sport. Saker hon i sin tur förde vidare till mig och som jag villigt tog emot nu när det var kul, intressant och personligt paketerat. Och så kom det sig helt plötsligt att jag hade koll på alla spelare i svenska landslaget och stod i bortaklacken på Tele2 Arena när Djurgården mötte Peking och ropade ramsor på östgötska som jag aldrig gjort något annat. För ja, en fördel med hejarklackar är att de flesta sångerna är oerhört banala och enkla att lära sig. På ett bra vis.

 

I samband med allt detta förstod jag nog också det fina med fotboll. För trots baksidor med läktarvåld, fans som skräpar ner, stör trafiken, skapar osäkerhet och en ganska osund machokultur, så finns det också väldigt mycket härligt i det hela. Att kunna samlas i en källare på O’Learys i Gamla Stan och vara människor i olika åldrar och med olika yrken men dela en sak: samma lag. Jag kanske inte har jättemycket gemensamt med Kenneth, 52, som står och skriker ”Om de vinner det här nu ska jag åka till Kalmar en vecka i sommar. Och bo i tält. Hela veckan.” men någonstans där i känslosvallet är jag med honom.

 

Fotboll för mig är verkligen den där märkliga samhörigheten med totala främlingar, men den är också något mer. För i ett samhälle där jag allt som oftast känner krav på att prestera, göra rätt saker och fylla min fritid med pretentiösa aktiviteter så bidrar sporten med något annat. Den är en anledning att kunna ses en vanlig tisdagskväll på en halvsunkig sportbar, att få visa känslor utan motkrav och att emellanåt glömma bort bollen på plan och varför man egentligen kom dit eftersom man fastnat i något intressant samtal istället. En zon där det inte finns krav på mig att prestera, men där jag kan bli genomlycklig av ett bra resultat.

 

Allt detta tänker jag på nu när jag räknar dagarna till allsvenskans start, när jag gör mig redo att knyta den vitblå halsduken under hakan och ta i från tårna i ramsorna. Jag och Kenneth och alla de andra i en total känslostorm. Och ni vet min kompis med sportjobbet som lärt mig det mesta jag kan? I veckan betalade hon och jag en smått orimlig summa pengar för biljetter till en match mellan PSG och Marseille. För jag har visst blivit en sådan som åker på fotbollsresa nu. Det hade den bollhatande fyraåriga Julia aldrig kunnat ana.