Och från balkongen i Skärmarbrink ser jag stjärnorna falla

 

Ett armband runt handen, fem dryckesbiljetter i fickan. Ljuset förvandlar allt till en undervattensvärld. Vi har en hemlig pakt du och jag, en överenskommelse formulerad någon dag tidigare i en bar. Röken väller ut över våra fötter som stampar i takt på dansgolvet. Ansikten försvinner i dimman, dyker upp på nytt. Bas gillar hörn och jag gillar dig och vi står i det lilla lilla rummet som är tjockt av folk och jag tänker att om man skulle kunna ta vara på energinivån härinne nu skulle man kunna försörja hela söderort med ström.

 

Lyckan kommer, lyckan går och jag jagar den, försöker hålla fast den, stänger in den bakom revbenen men nästa morgon är den borta igen och jag funderar på om det finns några knep för att få den att stanna, om den går att tämja, göra lydig och flytta hem för alltid. Som ett husdjur som älskar en villkorslöst, som sover i fotändan av ens säng och tittar på en med den mest älskvärda av blickar. Jag vill hålla lyckan i koppel.

 

Leoniderna når sin kulmen och meteorerna ska regna över den nattsvarta himlen. Luften är kall och klar, halvmånen lyser över Tele2 arena. Jag tar på min största jacka, sveper en filt om benen och sätter mig på den lilla fällstolen ute på balkongen. Lutar huvudet bakåt mot husväggen och tittar uppåt. Ovanför mig finns ett valv av stjärnor. Samma stjärnor som vi såg den där natten i Italien när blodmånen lyste över oss och vi låg raklånga och rödvinströtta i varsin solstol och blickade uppåt och pratade om önskningar fastän man aldrig ska avslöja vad man ber stjärnorna om. Och från balkongen i Skärmarbrink ser jag stjärnorna falla och jag tänker på dig och din vädjan och önskar oss båda samma sak nu.