Helgen som är blev helgen som var

 

Det är trångt på tunnelbanan i morgonrusningen och jag känner mig fruktansvärt i vägen med både resväska i handen och ett stort cellofodral på ryggen. Axlarna värker under remmarna som i så många år var en del av min vardag, nu var det flera år sedan som jag spelade för andra. Det är något med tyngden som får mig att tänka på uttrycket att bära på sorg. Jag gör det här och nu. Jag släpar den som en ryggsäck på mina nedsjunkna axlar. Jag håller den varsamt i famnen som vore den ett nyfött barn. Jag balanserar den med min fingerspets likt ett lass jag vägrar ta i två omgångar. Jag bär på sorg och det stjälper mig.

 

Helgen som är blev helgen som var. Det är som med döden, verben förändras. Har blir till hade, är blir till var. Mormor har en sån, nej förlåt, hade. Hon hade ett helt skåp fyllt av de finaste broderade örngotten, dukarna och lakanen. Nu står vi och sorterar dem, lägger i högar som blir fler för varje minut. Juldukar med liten fläck men med affektionsvärde får en egen hög. Ett helt liv gås igenom och med det även föregående liv. Genom broderade initialer får jag en vag aning om släktingar i en främmande tid. Mormor är inte här längre men alla föremålen markerar hennes och andra kvinnors närvaro. När jag kommer hem på söndagskvällen ställer jag moster Gretas broderade kuddar i soffan, mormors hårspännen får bo på byrån i sovrummet. De är en del av mitt hem nu.

 

Kanske har det med åldern att göra, tänker jag. Att för varje levnadsår som går så lär man sig att uppskatta sakerna omkring sig ännu mer. Eller så är hösten bara ovanligt vacker i år. Så färgsprakande och livfull. Med milda vindar som först får mig att ta av jackan, sedan kavla upp ärmarna på tröjan. Som en hoppfull suck och en varm omfamning precis när man behöver det som mest. Jag tror den ville oss väl, i denna oktoberhelg att minnas, i sorgen vi bär som så småningom ska bli sorgen vi bar.