Stockholm, september 2018

 

Ljuset i Humlegården faller sakta. Sirlar sig genom lövklädda grenar och lämnar skuggfigurer på marken. I det knastrande gruset rullas barnvagnar, på de gröna gräsmattorna rastas hundar. En man sitter på en bänk och ser ut att vänta på någon som aldrig kommer att dyka upp.

 

Det är något med luften och hur den luktar. Liksom friskt och sött på samma gång. En klarhet fylld av äpple och asfalt, dagg och rök. ”Folk brukar inte fatta vad jag menar, men det är något med den här doften som påminner mig om L.A.”, säger jag och andas in extra djupt. ”Jag förstår precis”, svarar du och jag tänker att du kanske säger så bara för att vara snäll, för att lindra mitt självtvivel ett tag, det är lugnt.

 

Taxiskylten utanför Riche ser ut att tillhöra en svunnen tid. En tid då man inte bokade sin bil i en app utan tålmodigt stod och väntade på trottoaren. Nu blänker lampan som ett ljusgult klot mot den allt mer blånande skymningen.

 

På flätade stolar på Stockholms kanske minsta uteservering sitter ni med rödvinsglas framför er. Jag hälsar med självsäker röst och småpratar en stund. I verkligheten tvivlar jag på att jag ens är där, min existens i detta sammanhang var en gång så avlägsen, den är nog det fortfarande.

 

Porten slår igen bakom mig och jag sjunker ned i en av fåtöljerna. Andas tio djupa andetag. Dricker ett glas vatten som lämnar blöta cirklar på marmorbordet. Försöker skriva men har så svårt att hitta orden. Vill men kan inte. Måste inte men borde.

 

Och det blir fredag, lördag, söndag, måndag. Rastlösheten tickar i mitt blod, får mig att säga ja till allt som kan bli något mer. Kassen med ren tvätt står orörd på mitt sovrumsgolv och jag vandrar över Skeppsbron, förbi bageriet där de förbereder nattens bullbak, över det gigantiska hål som numera är Slussen, bygget som beräknas vara klart år 2025, kanske kommer hålet i mig också vara helt då?