Plötsligt,
en känsla som fyller
mitt bröst, mitt sinne, mitt jag.
En översköljning,
en svallvåg av mjukmedel.
Kanske är det nattens stiltje.
Vetskapen om att alla andra
sover, drömmer, slumrar.
Tystnaden i väggarna,
de fördragna gardinerna,
min ensamma silhuett.
Jag flyttar föremål,
byter lakan i sängen,
brer mig en smörgås,
torkar bort smulor,
vattnar en blomma,
viker tre tröjor.
Det enkla,
det oviktiga,
det rofyllda.
Som bosätter sig någonstans
bakom revbenen,
under huden,
intill hjärtat.
Här finns inga stora ord,
bara ett simpelt:
Tillfreds.
Det enkla, rofyllda, som egentligen inte alls är oviktigt – utan tvärtom livsviktigt.
Du skriver så fint. Om det enkla. Tack!
Träffsäkert och fint!