Hej jag är tillbaka. Tillbaka i Stockholm, på jobbet, i bloggen. Jag ville skriva något klokt i det här inlägget men det känns inte som om orden faller på plats. Det som brukar gå så enkelt känns nu plötsligt svårt och allt blir dåligt och jag raderar och börjar om. Börjar om om om, det här är fjärde gången nu och det blir ändå inte bra.
Jag vill skriva om att jag är tillbaka. Om att jag har massor bilder och ord att dela med er men att jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Det är något med det klassiska bloggandet där man berättar om en dag i bilder och med korta texter som känns så tråkigt. Eller hur fina saker visas upp tillsammans med en adress till platsen där man kan köpa dem. Kläder, konst och mat att konsumera. Jag har gjort det så många gånger och på något vis känns det lite trist nu. Det får mig att längta efter något nytt. En slags utveckling av formatet, men jag vet varken vad eller hur så jag fortsätter skriva som jag alltid gjort.
När jag inte skriver så tänker jag. Efter fjorton dagar på resande fot i konstant umgänge med andra kände jag ett starkt behov av att få vara lite själv. Så i helgen gav jag mig tid att tänka och känna och reflektera. Det är både svårt och skönt, men det känns alltid bättre efteråt.
Jag tänker på all den tid jag ägnar åt att tänka på specifika människor. Människor som antagligen inte ägnar en sekund åt att tänka på mig. Det är en sådan tankemässig obalans vi lever i. (Om du bara visste att jag tänkte på dig nu.) Kanske finns det någon som ofta tänker på mig utan att jag har någon aning om det. Vem är det och vad tänker den? Och alla ni som bara är prickar i statistiken utan att lämna spår i form av kommentarer, ni tänker antagligen mer på mig än vad jag gör på er. Förlåt. Jag önskar jag kunde jämna ut balansen lite. Berätta något för mig så ska jag tänka på dig.
En annan sak som jag fastnat för är hur känslor kan bli så fysiska ibland. Tristess till exempel. För mig känns det som något som gror inuti. Det ligger som en grå tung klump och sväller. En jäsande deg av likgiltighet, sömnighet, ingentinghet. Och så de där kliande ångestkänslorna. De som säger att något är fel men inte exakt vad – kanske allt – som får en att vrida sig, sucka högt, vandra planlöst. Inte förlamande nog för att få mig att ligga utslagen, men frustrerande på ett gnagande enträget vis. Och konstigt nog, fastän de varit så fysiskt påtagliga, så kan jag bara vakna upp och ha glömt dem. Från en dag till en annan. Idag finns visst bara en liten grå tristessklump kvar, det är allt.
Och nu ligger det massor av ord här i någon slags sammanhängande ordning. Jag vet fortfarande inte om det är bra eller begripligt eller ens intressant men jag tänker att det får duga. Att börja om en femte gång kommer jag inte göra, jag har fullt upp med att tänka på annat och andra.
Åh känner så igen det där med de fysiska känslorna! Hade kompisar på besök förra veckan, och sen när jag blev själv igår så hade jag sån ångest och samtidigt tristess att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv. Inte ro att göra något alls. Men samtidigt en rastlöshet. Gillar i alla fall verkligen din blogg oavsett formatet!
Hejhej! Tänkte faktiskt på dig nyligen, på att det var längre sen du uppdaterade och att jag saknade det då du alltid publicerar så fina kreativa eller tänkvärda saker, så blev glad nu!
Tycker du slår huvudet på spiken! Särskilt det om att ägna en stor del av sin tankeverksamhet på någon som förmodligen inte alls gör det samma. Känner verkligen igen mig.
Det där med att vilja få orden att falla på plats. För mig är bloggandet nog ett sätt att tänka. Genom att sätta mig vid tangentbordet och låta fingrarna röra sig, får tanken hjälp att formulera sig.
Därför gillar jag också när andra skriver på samma sätt. Låter tankarna komma och livet bli synligt… Det är fint att följa din blogg!
Tack så mycket!
Jag har också tänkt på det där att vara en prick i statistiken, för jag är en sådan. Att det måste vara märkligt för er bloggare som öppnar sig och öppnar sig och så är det en massa osynliga människor som läser och går tyst därifrån. Kusligt på nåt sätt. Som att de inte blev berörda, som att de inte förstod att ni är riktiga människor med känslor, mål och vill skapa mening med era bloggar. Men jag ska berätta var jag har landat i mina reflektioner. Att så har författare det med. Så har FÖRFATTARE det OCKSÅ. De skriver, sliter, börjar om, ger upp, kommer åter och fortsätter. Och inte heller de får höra vad alla läsare tycker eller tänker. De ser bara att någon köper dras bok.
Och då föll en polett ner för mig, att det är helt och hållet onödigt att du har dåligt samvete för att du inte får kommentarer, eller att jag känner skam för att jag konsumerar dina ord utan att ge något tillbaka. För det är inte bara antalet kommentarer som räknas, liksom det inte är antalet recensioner som räknas huruvida det är en bra bok eller inte. Prickarna i statistiken är minst lina viktiga. Att de ökar, minskar, håller sig stabilt över flera år, det säger något. Det säger något om din blogg att jag gärna tipsar andra om den. Det säger något om ditt sätt att skriva att du har bra besökssiffror men inte så många kommentarer. Det är helt enkelt så att du skriver på ett sätt som gör att jag vilk fundera snarare än hastigt kommentera. Du skriver att du vill göra något annorlunda här, och det gör du redan. Du funderar och resonerar, personligt men med allmänmänskligt innehåll, och det är nog vad vi som läser dina texter tycker om. Så fortsätt med det! Det kanske inte genererar
Lika många kommentarer som outfit of the day, men var säker på att du ger avtryck hos oss läsare. Annars skulle vi inte komma hit. Det är därför jag kommer hit.
Ursäkta min långa utläggning men jag blir lite upprörd när någon inte inser sitt värde, men jag gör det och vill att du ska veta! 🙂
Tack för din kommentar, så insiktsfulla och fina ord! Att min blogg kan bidra till att väcka tankar hos någon (snarare än inläggskommentarer) är det bästa betyg jag kan tänka mig. Jag är glad för varenda liten prick i statistiken och nu när jag läst dina ord vet jag att du är en av dem, även om du kanske inte lämnar spår efter dig på varje inlägg. Det känns ändå fint att tänka på!
Hög igenkänningsfaktor på det här inlägget! Skönt att höra att fler känner och tänker såhär…
(Och ang. kommentarer på inlägg, känner mig alltid lite skyldig när jag läser ett inlägg, där personen delat med sig av tankar och känslor, och inte lämnar nån kommentar. Ofta väcker inlägg egna tankar och funderingar som måste grubblas på ett tag. Och det känns dumt att lämna en kort kommentar, när man helst vill lämna en låång som en sida…..
Ha det gott!
Att få väcka tankar hos någon är ändå en väldigt fin sak och då spelar inte antalet kommentarer någon som helst roll. Men sen vill jag bara understryka att man alltid får lämna sidlånga kommentarer här på min blogg, det är helt okej och något jag verkligen gillar!
Ett väldigt skönt inlägg att läsa. Skönt att få ta del av dina tankar på ett djupare plan. Skönt att få känna sig delaktig.
Apropå sista delen om alla känslor och att hantera dem: läs Lyckofällan av Ross Harris. Det gör jag. Har med jobbet och kursen i ACT vi gick i höstas, men funkar bra att läsa även på semestern. Kram