Jag kliver in genom ytterdörren. Musik strömmar från vardagsrummet och du möter mig i hallen. Det är den 21 december och plötsligt även den sista dagen på decemberkollot. Vi packar; delvis ostrukturerat, delvis metodiskt. Fyller våra resväskor inför färden hem, resan mot jul.

 

Skrattretande symboliskt tömmer vi rödvinsboxen i köket och pressar ut två halvfulla glas. Den snirkliga kartongen flyttade in tillsammans med dig och nu får den flytta vidare ned i sopkärlet.

 

December har rusat iväg, kört som en blådåre i omkörningsfilen. Betett sig hänsynslöst och brutalt. Och till viss del tror jag att det var jag som satt där i passagerarsätet med bara en sak i tankarna: ”Spänn fast bältet, blunda hårt, snart är vi framme”.

 

16.48

Det är två dagar till jul. Jag sitter på kontoret med resväskan bredvid skrivbordet och en inkorg där man till slut börjar skymta botten. Snart lämnar jag den här staden, den som är ömsom outhärdlig, ömsom oemotståndlig.

 

I en vecka eller två säger jag farväl till långa dagar och bubblande nätter. För dit jag ska nu finns inga taxibilar. Inga affärer, inga restauranger, inga lokala Snapchatfilter. Inga bekanta främlingar, inga technogolv och inga varmkorvsmiddagar för 15 kronor.

 

Nu väntar familjens sällskap, god mat och åtta timmars sömn om nätterna. Tusenbitarspussel i vardagsrummet och bitande långpromenader längs åkrarna. Värme. Kärlek. Julefrid. Frid och fred. Kanske mer välbehövligt än någonsin i den här världen. Kom, kom, signade jul. Sänk dina vita vingar.