Helgen vecka 21

 

 

När klockan slår 17.15 fredagen den tjugosjunde maj drar jag en lättnadens suck och stänger ned flikarna i webbläsaren. En intensiv jobbvecka är över. Det rätta vore kanske att följa upp den med en stillsam helg, hemma i lugn och ro. Men så fungerar jag ej, särskilt inte i maj. För det är som om det spritter i varenda led, blodet susar snabbt i ådrorna och det kliar på huden av längtan efter att göra något. Och som tur är har jag fyllt helgen med planer.

 

Så jag tar dubbla steg nedför trapporna, fort ut genom dörren och springer nästan omkull Mauro Scocco som iförd blå regnkappa kliver in på restaurangen i porten intill. Jag tar sikte på Karins jobb och väl på plats lyssnar vi på Lemonade, dricker öl och gör oss festfina. Någon timme senare och efter en halvt vilsen skogspromenad anländer vi till den gamla ombyggda kyrkan i Alvik som numera är kontor. Där jobbar Anna och ikväll ska hennes byrå ha fest.

 

Med champagnekupor i händerna startar vi lite trevande för att snart låta resten av kvällen passera i supertempo. Whiskey sours och brinnande absint-shots, fotobås och hemliga uppdrag, blinkande dansgolv och pizzaslices i mängder någon gång efter ett. Under taxiresan hem kämpar jag för att hålla ögonen öppna, det är svårt när allting känns så tryggt. Det mjuka lädret i baksätet, huvudet mot fönsterrutan och så gatlyktorna som blinkar förbi när vi åker snabbt genom Stockholmsnatten.

 

Morgonen därefter medicinerar jag mig själv med resorb, kaffe och ipren. Det dekadenta livets baksidor, bilderna som sällan syns i den polerade bloggvärlden. Sedan ordinerar jag mig själv en långpromenad till Enskede där jag strosar omkring bland färgglada hus. Egentligen på jakt efter second hand-fyndade krukor men det har jag visst glömt vid det här laget. Så jag nöjer mig med ett halvt kilo smågodis och sju par H&M-strumpor som byte innan jag vänder fötterna hemåt igen.

 

Pling. Ett meddelande. ”Någon som vill hitta på något ikväll?” Det var ju det där med de sprittande lederna och det rastlösa blodet… Så jag svarar ja och vi bestämmer oss för en enkel öl på Häktet. Du och jag och några andra vänner. Men stämningen är god och sällskapet trevligt och nya bekantskaper uppstår. En enkel öl är inte längre en enkel öl, det är mer än så. Så efter ett tag när klockan är nära midnatt och någon säger ”Ska vi till Natten?” är det inte bara jag som bär på längtan utan snart sitter vi alla i taxibilar på väg dit.

 

”Och under discokulan orkar vi att skratta igen” sjunger Jonathan Johansson i en av mina bästa låtar och helt plötsligt står han där framme på scenen. Han sjunger ”Vem vänder vindarna” och folk ylar med och jag skrattar där under den gigantiska discokulan. Omgiven med några av mina bästa vänner, bland neonljus och glitter, sådana här lördagsnätter är rakt igenom vackra. När jag vandrar hem från tunnelbanan färgar soluppgången himlen rosa och fåglarna kvittrar och syrenerna doftar mer än någonsin.

 

Söndagens uppvaknande är oväntat smärtfritt och jag tackar mig själv och mitt stundtals befintliga omdöme. Med kurrande mage anländer jag till Berns Asiatiska där brunch står på schemat. Prick 11.32 startar vi ätandet med ostron följt av sushi och dumplings och vårrullar och sashimi och nudlar och sedan all världens efterrätter. Prick 13.32 slår vi oss lamslaget ned på gräset utanför, blundar mot solen och pratar om framtida eskapader.

 

Och sedan, framåt eftermiddagen, känner jag äntligen hur mitt rastlösa blod har stillat sig. Hur allt jag önskar nu faktiskt bara är lugn och ro. Så jag åker hem och sätter mig i solstolen på balkongen. Slumrar till välbekanta låtar och skrattar åt minnen från gårdagen. En helg är förbi och den var bara magisk.