Är det inte konstigt ändå. Livet. Hur man ena stunden går på bröllop och firar kärleken för att bara några dagar senare sitta på en begravning och gråta. Som om det vore dess förbannade uppgift att ständigt hålla en i schack. En evig påminnelse om att liv och död, glädje och sorg, kärlek och hat, fungerar som motpoler och alltid måste finnas.Idag tar jag farväl av en vän och kollega. En människa vars liv tog slut alldeles för tidigt. Min första tanke var: ”jag går inte”. Som om döden gick att undvika genom att sitta kvar på kontoret och arbeta. Att så länge jag inte låtsades om den så skulle det aldrig ha hänt. Så är det självklart inte och idag möter jag den. Med sorg i blicken och tungt hjärta.
Det är en av de vackraste junidagarna på länge. Skolavslutningsklädda barn möter mig på tunnelbanan. Den sista doften av syren bor i luften. Jag är klädd i svart. Och du är fri till slut.
Så vackert skrivet. Och sant. Livet består av idel tvära kast och för att orka sig igenom det tunga, tror jag det är viktigt att våga glädjas över det fina. Jag känner inte dig och jag kände inte din vän, men jag tänker på er idag. Kram
<3
Så fint skrivet!
jo livet är allt bra lustigt, och knepigt, och ibland helst bedrövligt. men vi får helt enkelt bara försöka se förbi allt det, leva med det, vid sidan av det. finna sätt att a sig igenom allt det bedrövligt.
väldigt fint skrivet föresten. Kram.
<3
🙁 blev så berörd av detta inlägg, kanske för att det väcker tankar som man frenetiskt förnekar annars? Hoppas det var en fin stund ändå <3
Så sorgligt. Och så fint skrivet. Hoppas att det det var en vacker stund i allt det mörka.
<3