Varför skulle våren annars tveka?

Går barfota i skorna fastän kylan ännu biter.
Räknar timmar vi ses och timmar vi är ifrån.
12 respektive 876, ingen statistik att skryta med.

Färdas på tunnelbanetåg från punkt A till punkt B.
Lämnar min sittplats till någon som behöver.
Står upp i ett vakuum men håller mig hårt fast.

För visst gör det ont när knoppar brister.
Och ibland undrar jag varför det går så långsamt.
Vem brister fortast, knoppar eller jag?

Kära vår, det är dags att vakna nu.
Med mjuka solstrålar och grusiga trottoarer.
Krokus i rabatten och kaffe på en parkbänk.

Jag väntar här på dig, bara ett litet tag till.
Med barfotafötter i skorna och hopp i hjärtat.
Räknandes timmarna tills någonting händer.